Eva Ageberg, docent och sjukgymnast på institutionen, har i dagarna fått 1,4 mkr från Crafoordstiftelsen för sin forskning på rörelseorganens sjukdomar. Hon har inriktat sig på knäskador och hur man kan träna för att t ex undvika artros längre fram i livet.

När man skadar sitt knä får man sämre känsel och hjärnan får svårare att tolka de signaler som kommer från leden och musklerna. Exempel på det är att man får svårt att känna ”var man har sitt knä”, man behöver titta i vilket läge knäet befinner sig i, något man normalt inte gör. Man får ett förändrat rörelsemönster, till exempel att man haltar när man går.

– Vi har börjat utveckla kliniska metoder för att mäta hur man utför en rörelse. T ex i knäböjning, mäter vi knäets position i förhållande till foten. De kliniska testerna utvärderar vi bland annat i ett rörelselabb i Australien. Personer med knäskada får ofta en knävridning inåt jämfört med icke skadade personer, förklarar Eva Ageberg, sjukgymnast och docent på Institutionen för hälsa, vård och samhälle.

Hjärnan och musklerna måste lära om

Eva leder en grupp som fokuserar på rörelseorganens sjukdomar och har inriktat sig på motorisk funktion och träning där hon främst tittar på knäskador. Hypotesen är att rörelsemönstret förändras på grund av skadan och målet med forskningen är att optimera träning som behandling efter skada. Hjärnan och musklerna måste lära om och patienten lära sig rörelsemönster, som att gå, på nytt och använda knäet på ”rätt” sätt.

– Just nu har vi tillsammans med en tysk grupp börjat titta närmare på hur hjärnan aktiveras vid olika rörelser när man har en knäskada och om det skiljer sig från när man har ett friskt knä.

Träna för vardagssituationer

Träning är en annan del av det som Eva intresserar sig för. För att få ett bra rörelsemönster efter en skada måste man träna mer än bara muskelstyrka. Man behöver träna rörelser som liknar de i situationer som man utför i vardagen. Neuromuskulär träning, som denna träningsform kallas, är speciellt bra för unga personer med knäskador. Får man en knäskada är risken ungefär 50 procent att utveckla artros i knäet cirka 15 år senare.

– De flesta som får en knäskada är runt 20 år och 15 år senare är man fortfarande ung. Då är träning en viktig del för att behålla så bra funktion och livskvalitet som möjligt och för att försöka undvika en operation, säger Eva.

Bra muskler skyddar

Äldre personer med svår knäartros har i en pågående studie framgångsrikt fått neuromuskulär träning. De får en faktisk effekt av träningen med bland annat en förbättrad gångförmåga och minskad smärta. Nästa studie som planeras, handlar om de som har en mildare form av artros där man hoppas att kunna optimera träningen för att minska smärta och förbättra funktion och livskvalitet.

– Fungerar det med patienter med svår artros så bör det fungera på unga medelålders med en mildare form av sjukdomen. Jag vill jämföra generell styrketräning mot neuromuskulär träning eftersom det fortfarande är den träningen som rekommenderas. Vi tror att för den här gruppen så är det bättre att träna mer funktionellt. Ny forskning har även visat att svaga muskler leder till en högre risk att få artros i knän. Man kan då anta att det motsatta gäller – att bra muskulatur skyddar leden både på kort och lång sikt. Denna hypotes arbetar vi också med, tillsammans med en grupp i Danmark, berättar Eva.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Nyhet från Institutionen för hälsa, vård och samhälle, Lunds universitet