Det första året med ett för tidigt fött barn är ansträngande och det tar tid att ställa in sig på ett familjeliv med ett barn som man inte vet kommer att överleva eller utvecklas normalt.

Sedan tidigare finns det mycket forskning om mammors upplevelser i samband med att de får ett för tidigt fött barn och man har länge utgått ifrån att pappornas upplevelser och behov ser likadana ut. Men är det verkligen så att båda föräldrarna har samma behov av stöd och hjälp?

Prioriterar olika

Den frågan ställde sig Pia Lundqvist, leg barnsjuksköterska inom neonatalvården. Hon följde familjer under en längre period – först i anslutning till barnens födsel och sedan en uppföljning när barnet var ca 2,5 år.

– Medan mammans första prioritet är barnet, så fokuserar pappan först och främst på mamman och hennes behov, sedan på barnet och sist på sig själv. Papporna uppskattade att få sitta själv och berätta sin historia – hade barnets mamma varit med så hade de valt att skydda henne och då undvikit att berätta vissa delar. Är vi inom sjukvården inte medvetna om att papporna har den här prioriteringsordningen så är det lätt att missa deras behov, säger Pia Lundqvist.

Bra på vård – sämre på relationer

Resultatet av forskningen blir att ge mer individuellt riktat stöd under vårdtiden – alla samtal måste inte ske tillsammans med båda föräldrarna, utan papporna behöver beskriva och sätta ord på sina egna upplevelser utan att behöva ta hänsyn till sin partner.

En annan del i neonatalvården är att förbereda och stärka föräldrarna i sin föräldraroll inför hemgången med ett för tidigt fött barn. Nu finns det bra hemsjukvård där barn med t ex sond och syrgas kan vårdas i hemmet med stöd av personal från neonatalavdelningen, där föräldrarna rent praktiskt får en bra utbildning men där de mentalt inte är förberedda på vad det innebär att komma hem med ett barn som fortfarande är i behov av insatser från sjukvården. För de här föräldrarna tar det ganska lång tid innan de kommer i kontakt med BVC och därför vill man arbeta med en föräldragruppsverksamhet redan på neonatalavdelningen.

– Vi är jätteduktiga i att undervisa i hur man sköter sitt barn, sondmatar och allt praktiskt runt barnen. Men vi är mycket sämre på att tala om relationen mellan barn och förälder eller förälder och förälder – det måste vi bli bättre på, menar Pia.

Mer forskning om individuellt stöd

Under hösten 2012 startar ett nytt forskningsprojekt som är relationsbaserat och som ska utmynna i ett föräldrastödsprogram. Man kommer att utgå från intervjuer med föräldrar som redan tidigare fått ett för tidigt fött barn. Vad hade de behövt i form av vägledning? Hur kan man ge individuellt stöd som passar både mamman och pappan?

– Det här är ju otroligt viktigt i Sverige för vi har bland de bästa siffrorna i världen i överlevnad för barn födda v 23-26. Men barnen är väldigt sjuka och därför behöver följaktligen föräldrarna väldigt mycket vägledning och stöd, poängterar Pia Lundqvist.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Foto: Dreamstime och Åsa Hansdotter (porträtt Pia Lundqvist)

Nyhet från Institutionen för hälsa, vård och samhälle15 maj 2012