En tredjedel av alla sjukskrivningar i Sverige kan hänföras till skador och sjukdomar i rörelseorganen. Sjukskrivningarna tenderar att vara långvariga och sjukvård och Försäkringskassan samverkar för att patienten ska hitta tillbaka till arbetslivet på rätt sätt. Det här samarbetet och vad patienten tycker om det har forskare nu börjat intressera sig för. En av dem är Jenny Hubertsson, doktorand vid Lunds universitet.

– Det som kan förvåna vid en granskning av samarbetet är att läkarna och handläggarna kan vara helt överens om en patients problem, men sakna språk och gemensamma strukturer för att effektivt kunna lösa problemen tillsammans, menar Jenny Hubertsson.

Istället skapas nya problem:

– Bristen på bra kommunikation mellan läkarna och försäkringskassan gör ofta att patienten kommer i kläm av rent byråkratiska skäl. Det här upptäckte jag vid en studie för några år sedan. Då intervjuade jag läkare och handläggare för att höra vad de tyckte om samarbetet.

Patienten vill ha kontroll

Därefter har Jenny Hubertsson intervjuat patienter för att höra hur de upplever samarbetet och vad det betyder för deras rehabilitering.

– Det är viktigt för patienten att sjukvård och handläggare lyssnar på dem och ser dem. Patienten vill också veta hur systemet fungerar för att bättre kunna ta makten över sin egen rehabilitering. De vill ofta själva göra något åt sin situation och behöver vägar för det.

– Det handlade dessutom mer om att lära sig leva med sina begränsningar och själv hitta ett jobb de skulle klara av. Det var en bättre väg, menade de jag pratade med, än att passivt vänta på att bli frisk eller myndigheterna skulle ordna en lösning.

Vad som också framkom var, till exempel, att patientens rehabilitering går bättre om den upplevs som hel snarare än som splittrad. Det senare är fallet när patienten tvingas ha många olika läkarkontakter och får nya handläggare, etc. En sådan verksamhet skapar oklarheter, inte minst av att de båda ovan nämnda yrkesgrupperna tenderar att tillämpa motstridiga språkbruk för att beteckna vad som är fallet och vad som måste göras, etc.

Risken högre vid lägre status

Men det finns en annan problematik också som är kopplad till sjukskrivningarna överhuvudtaget. Och det är den som Jenny Hubertsson nu fokuserar på:

– Risken för att bli sjukskriven är högre om du har en lägre socioekonomisk status. För den gruppen är risken också högre att utveckla artros. Så en fråga jag följaktligen ställer mig är om det är större risk för dem med lägre socioekonomisk status att hamna i sjukskrivning när de drabbas av artros?

Socioekonomisk status är ett sätt att dela in personer utefter verksamhet och yrke, som till exempel så kallat högre och lägre tjänstemän samt arbetare. Och artros, eller ledförslitning, är en av våra stora folksjukdomar. Det här är kända fakta, men kopplingen mellan socioekonomisk status och sjukdom är inte lika klarlagd. Något som intresserar Jenny Hubertsson att titta närmare på, bland annat.

– Istället för att se på sjukskrivna som en homogen enhet vill jag undersöka hur sjukskrivningar är kopplade till diagnos och yrke. Tunga manuella jobb toppar helt klart listan, till exempel, och i min kommande forskning vill jag granska just det här sambandet närmare.

Viktig satsa på patienter med knäartros

Hennes avhandling fokuserar på sjukskrivning vid sjukdomar i rörelseorganen med artros som exempel. Hittills har Jenny Hubertsson hunnit med att i en så kallad kvalitativ studie intervjua patienter om hur de upplever samarbetet mellan Försäkringskassan och sjukvården. Och hon har även med hjälp av nationella kvalitetsregister genomfört kvantitativa studier som resulterat i en artikel om risken för sjukskrivning och sjukersättning vid artros:

– Patienter som fått diagnosen knäartros hade dubbelt så hög risk för sjukskrivning. Och de hade 40-50 procents ökad risk för att ha fått sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension, jämfört med totalbefolkningen som i vår undersökning var hela Skånes befolkning. Detta visar på att patienter med knäartros är en viktig grupp att satsa på även i sjukskrivningssammanhang.

Om sitt arbete med intervjuer säger hon så här:

-Det gäller att finna den röda tråden, om det nu finns en sådan. Att vaska fram det som alla säger, göra innehållsanalyser och få fram kategorier. Jag är statsvetare vilket har betydelse för hur jag ser på det som framkommer.

Ville veta mer

Jenny Hubertsson anställdes som utredare vid dåvarande forsknings- och samarbetsprojektet MORSE för nio år sedan. Avsikten var att MORSE ville kartlägga sjukskrivningarna och samarbetet med Försäkringskassan. (Vid senaste årsskiftet övergick MORSE i att vara forskningsresursen Epi-Centrum med FoU-Centrum vid Region Skåne som huvudman.) Statsvetaren blev nyfiken på att veta mer och stannade kvar på arbetsplatsen och blev för två år sedan även doktorand vid densamma.

Jenny Hubertsson går i sin forskning nu vidare med en studie över ifall sjukskrivning och sjukersättning påverkas av socioekonomisk bakgrund. Och hon har också planerat för att titta närmare på sjukskrivningslängden vid olika diagnoser.

Register viktiga i hennes forskning

Doktoranden har här stor hjälp av de register och vårddatabaser som finns till förfogande, inte minst Region Skånes vårddatabas som innehåller data om alla patienter som sökt vård i Skåne sedan 2003:

– Vårddatabasen är förvånansvärt lite utnyttjad i forskningen. Jag skulle själv inte kunna genomföra min studie, till exempel, utan vårddatabasen. Jag tycker det är fantastiskt att det finns en sådan databas! Och det tycker omvärlden också när jag någon gång är utomlands och föreläser om vilken forskning som är möjlig att genomföra i Sverige.

Text & foto: ANNA-MI WENDEL