Cancer är inte en sjukdom utan flera. Det finns många olika varianter av varje cancerform, som inte kan särskiljas med dagens metoder men där skillnaderna ändå kan betyda liv eller död.

– Vi måste bli bättre på att hitta de särdrag hos enskilda tumörer som visar sjukdomens troliga utveckling och hur olika behandlingar kan fungera, säger Karin Jirström.

Hon är professor i patologi och vill utveckla verktyg för att skilja olika varianter åt vid bl.a. tjocktarmscancer och äggstockscancer. Vilka varianter har en god prognos och vilka inte? Vilka behöver en tuff behandling, och i vilka fall kan de nya dyra cancerläkemedlen ge en god effekt? Det är viktiga frågor både för patienterna och för sjukvården. Men ännu vet man för lite för att kunna ge bra svar.

– Det läkarna kan göra är att undersöka tumörvävnaden samt se var tumören sitter och om cancern spritt sig. Men det är trubbiga metoder som inte räcker för att kunna göra bra diagnoser och prognoser, ­menar ­Karin ­Jirström.

Letar specifika markörer

Hennes forskning går ut på att hitta proteiner som kan fungera som biomarkörer och särskilja de olika varianterna av en viss cancerform. När hon lyckas blir skillnaden tydligt synlig.

– På den här bilden har vi ett prov från en äggstockstumör med väldigt mycket av ett protein kallat Dach2. Här är somliga cellkärnor nästan svarta. I det här ljusa provet däremot finns nästan inget Dach2, visar hon.

Dach2 är ett av de protein forskargruppen arbetar med. Det verkar kunna ge utslag på olika varianter av äggstockscancer: tumörer med mycket Dach2 är elakartade och ger patienterna en dålig prognos, medan tumörer utan Dach2 är godartade.

Atlas över människans proteiner

För att titta på proteinerna tar forskarna supertunna skivor ur prover från sjuk och frisk vävnad, som bevarats inkapslade i så kallade paraffinklossar. ­Innan den tunna vävnadsskivan läggs under mikroskopet behandlas den med en analysvätska som reagerar på just det protein man letar efter.

De proteiner man studerar hämtas från den pågående kartläggningen av människans proteiner. Det är ett jätteprojekt vid KTH och Uppsala universitet som ska leda till en ”atlas” över alla de 20–22.000 proteiner som finns i den mänskliga kroppen. För varje protein finns uppgifter bl.a. om var i kroppen det kan hittas, och om det också finns i tumörer från någon av de vanligaste cancerformerna.

Arbetet med proteinatlasen har nu kommit ungefär halvvägs. Nya omgångar proteiner läggs ut på Internet med jämna mellanrum, och all information är fritt tillgänglig. Förhoppningen är att de nya kunskaperna ska leda till nya sätt att bedöma och behandla sjukdomar.

Jämför med cancerprover

Lundagruppen kring Karin Jirström är en av dem som arbetat mest med att göra information från proteinatlasen praktiskt användbar i sjukvården.

– Vi letar i atlasen efter proteiner som finns vid en viss form av cancer i antingen väldigt stora eller väldigt små mängder. Sådana proteiner skulle kunna utgöra biomarkörer och skilja på tumörer som bör ha olika behandling, förklarar hon.

När forskarna hittat ett sådant protein går de vidare till sin stora bank med vävnadsprover som samlats in från bortopererade tumörer. Till varje prov hör uppgifter om hur den aktuella patienten behandlats och hur det gått för honom eller henne. Genom att testa sina proteiner på vävnadsproverna kan forskarna se om de verkligen ger utslag så som man hoppats, och skiljer på t.ex. aggressiva och mer godartade tumörer.

Cellgifter eller inte

Lundaforskarna har redan hittat 15 intressanta proteiner och tagit lika många patent. Tre av proteinerna ska testas i cancersjukvården inom de närmaste åren.

– Ett av våra proteiner finns i tjock- och ändtarmscancer, som är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige. Det kan användas som en fingervisning för den läkare som ska avgöra om en viss patient bör få cellgifter eller inte efter sin canceroperation. Vi har visat att om vårt protein finns i en tumör så är cancern så aggressiv att den absolut bör behandlas med cellgifter, säger Karin Jirström.

Skillnad på möss och människor

Hon tycker det är en fördel att utgå från studier av proteiner i mänskliga vävnader, och först senare undersöka hur proteinerna fungerar i odlade celler och laboratoriemöss. Många forskare går den omvända vägen, men skillnaden på möss och människor gör ibland labbresultaten omöjliga att tillämpa i mänskliga sammanhang.

Som exempel berättar Karin Jirström om sina kontakter med en grupp amerikanska forskare. Gruppen hade studerat ett visst protein som skyndade på cancertillväxten i laboratoriemöss. Genom att oskadliggöra detta protein skulle man kunna bota cancer, hoppades amerikanarna – men lundaforskarnas studier gav andra resultat.

– När vi studerade proteinet i våra prov från mänsklig vävnad, så fanns det visserligen även i mänsklig cancer. Men det fanns bara i mycket godartade tumörer, och skulle därför inte vara en meningsfull grund till något läkemedel. Exemplet visar hur viktigt det är att studera mänskliga sjukdomar i prover från människor, menar hon.

Text & foto: INGELA BJÖRCK