Foto: Dreamstime

Vad får och bör man göra i vården när det gäller patienter med nedsatt beslutsförmåga? Och när ska någon anses behöva att andra fattar vårdbeslut för hans eller hennes räkning? Kring dessa frågor finns en omfattande gråzon, där vårdpersonal och anhöriga tvingas treva sig fram efter bästa förmåga. 

Vissa fall är självklara, till exempel att ett litet barn, en medvetslös patient eller en psykotisk person inte är beslutsförmögen. Personer som däremot ”bara” har en lindrig utvecklingsstörning eller lindrig demens, eller som lider av svåra smärtor eller depression, är de beslutsförmögna? Kan de tillgodogöra sig den information som behövs inför medicinska vägval, väga de olika alternativen mot varandra och meddela sitt beslut? Och vad gäller rent juridiskt i sådana situationer?

Bryter mot lagen

Om dessa frågor handlade ett symposium ordnat av Lunds universitets avdelning för medicinsk etik.

”Laglöst land” var rubriken för Morten Klemme Nielsens presentation. Han är jurist och adjunkt vid Socialhögskolan, och menade att mycket av den vård som idag ges fr.a. till demenspatienter egentligen bryter mot lagen.

– Det görs varje dag åtgärder som skulle kunna definieras som misshandel, olaga tvång eller olaga frihetsberövanden eftersom de bryter mot frivillighetsprincipen, menade han.

Laglöst tillstånd

Detta har varit känt minst sedan 1982, då Socialberedningens förslag till reformer av vården av  utvecklingsstörda och åldersdementa personer las fram. Möjligheterna till tvångsvård blev då mer begränsade. Och medan föräldrarna fungerar som ställföreträdande vid medicinska beslut om barn, så finns inte några motsvarande ställföreträdande vid beslut om vården av dementa äldre.

– Begreppet ”fullmakt” kan inte användas, eftersom det förutsätter att den som ger fullmakten kan följa upp dess användning. ”Goda män” brukar bara ha ett ekonomiskt ansvar, och får inte fatta beslut om vård och omsorg. Och att utse äldre dementa personers barn till ställföreträdande har de svenska lagstiftarna dragit sig för, av rädsla för att ansvaret ska missbrukas, förklarade Morten Klemme Nielsen. Därför råder alltså nu ett laglöst tillstånd, vilket han var missnöjd med.

När, hur och vem?

Doktorn i medicinsk etik Linus Broström diskuterade vid symposiet de tre stora frågorna När, Hur och Vem. När ska man anse att någon inte längre är beslutsförmögen, hur ska beslut då fattas å hans eller hennes vägnar, och vem är det som ska fatta besluten?

– Ofta handlar det om avvägningar mellan självbestämmande och välbefinnande. Ska vi till exempel tvinga pappa att gå med rollator även om han inte vill, för att det är bäst för hans säkerhet? frågade han.

Här finns ett stort utrymme för subjektiva bedömningar. På en viss vårdavdelning kanske man prioriterar patienternas autonomi och låter dem hållas även med beslut som kan vara negativa för deras hälsa, på en annan anser man att det fysiska välbefinnandet måste prioriteras.

Olösta etiska problem

När, Hur och Vem-frågorna rymmer många viktiga och olösta etiska problem, menade Linus Broström. Men även om frågorna är svåra, och flytande gränser kanske alltid måste finnas, är det ändå viktigt att hålla diskussionen levande.

Vid symposiet deltog också barncancerläkaren Anders Castor och barnrättsjuristen Titti Mattsson. De tog ur sina respektive perspektiv upp de frågor som uppstår vid svåra beslut om vården av barn.

Text: INGELA BJÖRCK