De professionella dansarnas arbetssituation är på många sätt unik. Ändå finns det inte mycket forskning gjord på den här gruppen utan den mesta forskning som finns är baserad på dansstudenter. Sjukgymnasten Eva Ramel vet – hon har sysslat med dansforskning sedan 1980-talet.

– Det är helt olika förutsättningar om du ska leva på din dans eller om du är student – det är två helt olika forskningsfält. Men det är inte lätt att få tillgång till de professionella dansarna, menar Eva Ramel.

Kroppen som arbetsredskap

Eva är intresserad av de som lever på sin dans och hur deras arbetssituation och arbetsmiljö ser ut. För dansare är kroppen arbetsredskapet och är direkt kopplad till karriär och konkurrens.  Varje dag bedöms de utifrån sina prestationer och får arbete utifrån sin dagsform. Skador och smärta blir ett hot mot karriären som i många fall undertrycks.

– Frågar man om sjukskrivning bland dansare så är de aldrig sjukskrivna. De hittar sätt att kompensera sina skador så långt de kan. Det värsta en dansare kan höra är att han eller hon ska vila – då förlorar de både kondition och arbete, berättar Eva.

Psykosociala faktorer

För att få en uppfattning om hur belastningsskadorna ser ut bland dansare skapade Eva Ramel ett validerat smärtskattningsformulär där dansaren själv bedömde sin funktionella smärta. Formuläret har sedan starten använts flitigt både i Sverige och i andra länder som till exempel USA, Canada, England och Israel.

–  Det som är intressant är kanske inte så mycket den enskilda dansaren utan att se hur hela dansgruppen svarar och hur man hanterar detta i samband med t. ex. en premiär. Det tjänar som en väckarklocka.

Den mentala belastningen har stort samband med de fysiska skadorna. Psykosociala faktorer kan göra att man spänner sig vilket i sin tur kan leda till skador. Har man inte jobb och dålig ekonomi är risken att man äter sämre, oroar sig och inte får tid för återhämtning.

Från konstnärer till elitidrottsmän

Synen på dansare har förändrats genom åren. Tidigare var träningen för dansare väldigt likartad oavsett vad man skulle prestera. Det fanns ingen uppvärmning eller styrketräning att tala om.

–  Ja, man fick ständigt höra att dansare ju inte var några idrottsmän utan konstnärer. Numera tränar de som elitidrottsmän och träningen är också mer varierad. Det har också hänt väldigt mycket inom arbetsmiljöarbetet inom dansen – det har lyfts upp och formaliserats och teatrarna har tagit det på allvar, säger Eva.

Korttidsanställningar vanligare

Något som dock har blivit mer och mer vanligt under senare år är att fler och fler dansare får korttidsanställningar istället för tillsvidareanställningar. Detta innebär stor osäkerhet och kan leda till att dansare får svårt att jobba långsiktigt med eventuell rehabilitering.  Ett annat större problem är att staten ännu inte har kommit fram till något pensionsavtalen för dansare.

– Tidigare pensionerades man i dryga 40-årsåldern men nu måste dansare försöka få ihop till sin pension och borde alltså jobba till dess man är i 65-årsåldern. Men vem vill se Svansjön fylld med 65-åriga svanar!? avslutar Eva.

Text & foto: ÅSA HANSDOTTER