Hindrik Mulder, professor vid Lunds Universitets Diabetescenter i Malmö, berättar att i princip alla kroppens celler har en inneboende rytm. Ett molekylärt maskineri som ser till att klockan går, och som gör att cellerna vet om det är dag eller natt. Det kan jämföras med ett urverk som hela tiden tickar på.

– Signaler utifrån kan ändra tiden i cellernas klocka, på samma sätt som när man justerar tiden på en klocka utan att behöva ändra i urverket.

Ljuskänsliga nervceller i ögats näthinna säger till kroppen att antingen minska eller öka tillverkningen av hormoner som melatonin och kortisol. Det i sin tur kan ställa om tiden i cellernas klocka.

– Vår biologiska klocka är ett av många sätt för kroppens celler att göra rätt saker vid rätt tidpunkt. Många celler har ju olika funktion på natten respektive på dagen. När det gäller ämnesomsättningen, som vi studerar, är natten en tid för återhämtning och uppbyggnad medan dagen är den aktiva tiden när man förbränner energi.

När vi sover på natten behöver kroppen inte ta hand om sockret från födan. Då sjunker produktionen av insulin, det hormon som hjälper cellerna att ta upp socker. På dagen behövs däremot insulin för att sockret ska kunna tas upp och användas som energi.

– Vi tänker oss att melatonin kan vara en del av den här regleringen, säger Hindrik Mulder. Det kan vara ett sätt för insulincellerna inne i bukspottkörteln att veta om det är dag eller natt.

På dagen minskar melatoninnivåerna i kroppen. Ljuset gör att tillverkningen av melatonin stängs av, och då går halterna av insulin upp. Melatonin fungerar alltså som en broms för insulinproduktionen.

2008 UPPTÄCKTE HINDRIK MULDER och andra forskare vid Lunds Universitets Diabetescenter att patienter med typ 2-diabetes ofta hade fler melatoninbindande molekyler på insulincellernas yta än friska personer.

– Man skulle kunna säga att melatoninbromsen är kraftigare åtdragen hos de här patienterna. Det betyder att på dagen när melatoninbromsen egentligen ska släppa så gör den inte det. Även låga nivåer av melatonin leder därför till en lägre produktion av insulin hos dessa personer.

Den förändrade genvariant som ligger bakom detta finns hos ungefär 30 % av den europeiska befolkningen. Den är dock ännu vanligare hos patienter med typ 2-diabetes, en sjukdom som orsakas av att kroppen reagerar sämre på insulin och att insulinproduktionen inte räcker till.

– Typ 2-diabetes beror både på dina arvsanlag och på din livsstil. Du kan i hög grad kompensera en gen med ”ogynnsam” verkan med att hålla vikten och träna. Men har du någon av riskgenerna för typ 2-diabetes och dessutom en livsstil som ökar risken för typ 2-diabetes, då blir det problematiskt.

ENLIGT HINDRIK MULDER är det inte orimligt att anta att de som har den här genvarianten behöver vara mer ute dagtid och har svårare för till exempel skiftarbete. Men några sådana studier har inte gjorts ännu.

– Vi vet fortfarande inte tillräckligt mycket om ljusets betydelse för risken att få typ 2-diabetes. Men för en sund livsstil är det bra att dagligen vara ute och röra på sig, och få solljus.

Text: NINA HULT