Vid bröstcancer kan BMI i kombination med genetik ge viktig information om hur det kommer att gå för patienten – och om patienten kan behöva utökad behandling eller klarar sig med en mildare variant.

– Studien visar att det kanske är dags för nytt tänk inom cancerbehandlingen, säger Signe Borgquist, artikelns huvudförfattare.

Varje år får cirka 8 000 kvinnor i Sverige diagnosen bröstcancer. Men bröstcancer är egentligen ett samlingsnamn för flera olika cancerformer som kan uppstå i brösten, där den så kallade hormonberoende bröstcancern (se faktaruta) är den vanligaste och står för cirka 80 procent av fallen. Men även inom denna grupp finns det en mängd varianter som beter sig olika. Alla kvinnor svarar därför inte lika bra på den standardbehandling som erbjuds och en del drabbas av återfall. Dessa kvinnor borde förmodligen ha fått en tuffare behandling medan andra istället blir överbehandlade och hade klarat sig med en mildare behandling med färre biverkningar.

Bättre prognosverktyg

Därför pågår intensiv forskning för att hitta olika typer av tumörmarkörer som kan ge läkarna information om kvinnans prognos och den mest lämpliga behandlingen. Man vill kunna karakterisera cancern mera i detalj för att kunna erbjuda patienterna en så individuellt anpassad behandling som möjligt.

I jakten på bättre prognosverktyg har Signe Borgquist och Helena Jernström tillsammans med forskarkollegor undersökt olika varianter av genen för en östrogenreceptor, ER-beta (se faktaruta). Till skillnad från dess mer välkända kusin ER-alfa, som ingår i den kliniska rutinmetoden vid typbestämning av bröstcancertumörer, vet man ganska lite om ER-beta, vilket gör den till en intressant kandidat att undersöka.

Genen för ER-beta-receptorn förekommer i olika varianter vilket är fullständigt normalt. Forskarna ville undersöka om de olika genvarianterna kunde ge ytterligare information om prognosen, dvs. hur det kommer att gå för patienten och om det eventuellt kunde kopplas till olika kroppsliga faktorer som t.ex. patientens BMI*.

Övervikt – ibland fördel, ibland nackdel

Enkelt uttryckt visade studien att vissa kombinationer av genvariant och BMI hade bättre prognos än andra, oavsett behandling. En viss genvariant kunde i kombination med normalvikt kopplas till få eller inga återfall alls medan risken för återfall var betydligt högre hos överviktiga med samma genvariant. För andra genvarianter kunde det vara tvärtom. Generellt hade genvarianterna större inverkan på prognosen hos kvinnor med övervikt, oavsett om det var till det bättre eller till det sämre.

– Det är inte bara genen och det är inte bara vikten som säger hur det kommer att gå, det tycks vara kombinationen av dessa som är avgörande. Ibland kan övervikt ge en fördel, ibland inte. Däremot har inte resultaten något prediktivt värde, dvs. de ger ingen information om vilken behandling som är bäst för vem, säger Helena Jernström.

Dags för nytt behandlingstänk

Båda forskarna menar att livsstilsfaktorer har betydelse för cancerbehandlingen men det är inget som man i dagsläget tar hänsyn till när man erbjuder behandling.

– Idag tittar man på tumörtyp och ålder när man ska bestämma behandling. Men beslutet borde snarare baseras på en triangel där man även tar hänsyn till så kallade ”host factors”, dvs. kvinnans kroppsform, genetik, hormonproduktion men även livsstil – vad hon äter, om hon tar naturläkemedel osv., säger Helena Jernström.

– Slutsatsen av vår studie är att det kan vara dags för ett nytt tänk inom cancerbehandlingen. Som läkare måste vi fråga oss ”Vilken individ bor den här tumören i?” för det är individen som får behandling, säger Signe Borgquist och fortsätter:

– Våra resultat baseras än så länge på bara en studie så den behöver upprepas. Men på sikt kan resultaten öppna för en mer individualiserad behandling baserad på inte bara tumörens egenskaper utan även hur kvinnan lever och vad hon har för genetisk uppsättning.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Foto: Eva Bartonek Roxå (forskarbild), Colourbox (mammografi)

Artikeln är också publicerad på Medicinska fakultetens hemsida som månadens vetenskapliga artikel i februari 2013 vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet.