Vad gör tatueringar med vår hälsa? Podd 2026-04-23
Eva Bartonek: Att vara tatuerad har verkligen blivit mainstream och bland kvinnor yngre än 40 år är nästan varannan kvinna är tatuerad. Men vad vet vi egentligen om vad färgerna innehåller och hur de påverkar vår hälsa?
Den som har börjat undersöka det är Christel Nielsen, forskare inom arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet med fokus på hur kemikalier i vår omgivning påverkar hälsan.
Välkommen hit Christel.
Christel Nielsen: Tack så hemskt mycket.
Eva Bartonek: Jag måste börja med att fråga, är du tatuerad?
Christel Nielsen: Ja, men det får jag väl då erkänna att det är jag ju. Jag var ju ung på nittiotalet, så ja, absolut. En eller två finns det.
Eva Bartonek: jag vet ju att din forskning från början handlade om hälsoeffekter av exponering för PFAS. Men sen började du intresserad dig för det här med tatueringar också. Vad var det som kickade igång det? Var det din egen tatuering?
Christel Nielsen: Ja, men lite både och, får jag väl säga. Jag forskar ju på hur PFAS påverkar den gravida kvinnan och hennes barn. Vad som förs över via moderkakan under graviditeten då.
Och det kan man inte ägna sig åt på heltid utan att börja fundera över vad man har lämnat vidare till sina egna barn.
Då började jag fundera över mina små eller större tatueringar. Vad kan jag ha gett vidare till mina barn där?
Då gjorde jag en slagning på PubMed för att titta var forskningsläget befann sig.
Eva Bartonek: …och vad är PubMed?
Christel Nielsen: PubMed är vår främsta databas när vi letar efter vetenskaplig information. Studier som har blivit rapporterade helt enkelt.
Så där gjorde jag en slagning på tatuering och blev faktiskt helt överväldigad av att det var så få träffar. Man vet ingenting.
Eva Bartonek: Okej så det var det som kickade igång dig. Du tänkte nu måste jag göra något?
Christel Nielsen: Ja det satte ju igång forskarhjärnan. Då kände jag att okej, men det här ligger faktiskt precis i linje med det jag håller på med. Och då kände jag att här måste vi bidra till att fylla igen de här kunskapsluckorna.
Eva Bartonek: Men vad vet man om de här tatueringsfärgerna? Vad innehåller dem? Vad är det för färger?
Christel Nielsen: Det har varit ganska mycket fokus just på själva färgen de sista tio till 15 åren i Europa. Och man har analyserat dem och tittat på det kemiska innehållet.
Man kan säga att det finns tre grupper av kemikalier som är mest problematiska. Många av de här kan vara föroreningar i färgen. Men som ändå finns där. Då pratar vi om tre grupper som heter PAH, polyaromatiska kolväten, aromatiska aminer och tungmetaller.
Eva Bartonek: Det låter inte som några trevliga saker.
Christel Nielsen: Nej detta är ju kemikalier som vi känner till inom miljömedicinen, från andra sammanhang. Vi vet att de är kopplade till cancer och WHO har ju då också klassat flera av de här ämnena som cancerframkallande eller potentiellt cancerframkallande.
Eva Bartonek: Men det finns ju olika färger. Är det några färger som på något sätt är värre än andra färger? Så man ska akta sig för vissa färger?
Christel Nielsen: Man brukar säga att de röda och de gula pigmenten är mer allergiframkallande. Men när vi pratar om andra typer av hälsopåverkan till exempel cancer, då vet man inte detta. Och därför tycker jag att det är alldeles för tidigt att uttala sig om vilka färger som är värre än andra i det här sammanhanget.
Eva Bartonek: Men finns det någon reglering kring det här. Eller hur ser det ut?
Christel Nielsen: Sedan 2022 så ingår tatueringsfärg nu under EU:s kemikalielagstiftning, reach. Då innebär det att man har satt koncentrationsgränser på ungefär 4000 kemikalier. Och den här listan ökar över tid. Så det tillkommer nya ämnen hela tiden.
Problemet är då regelefterlevnaden och hur man kontrollerar den. För det finns få laboratorier som kan analysera tatueringsfärg. Då ställer det ju krav på tillverkarna helt enkelt att de måste vara tydliga med vad som finns i färgen.
Sen är det upp till tatueraren att informera sina kunder om vilken färg man har använt och vad den består av. Men kruxet här är ju att tatueraren är ju beroende av innehållsförteckningen. Så det är viktigt att den är rätt. Och där har man väl sett att även om vi har en bra lagstiftning på plats nu så finns det fortfarande brister i efterlevnaden. Så att där behöver man jobba mer.
Eva Bartonek: Okej. Så det fuska då med innehållsdeklarationen på något sätt?
Christel Nielsen: Ja det finns faktiskt forskning som har visat att så kan det vara. Men det kan också vara att det helt enkelt finns ämnen i färgen som inte borde finnas där.
Eva Bartonek: Men vem är det som har rätt att kontrollera detta? Vem ska kolla det?
Christel Nielsen: I Sverige är det Läkemedelsverket som är regulatorisk myndighet och ansvarig.
Eva Bartonek: Men de hinner inte med att kontrollera tillräckligt?
Christel Nielsen: De gör ju stickprov på marknaden varje eller vartannat år och publicerar det då som rapporter på sin hemsida.
Eva Bartonek: Vad vet man om tatuerarna, hela den här tatueringsbranschen? Är den på det stora hela seriös? Eller finns det många oseriösa? Vad vet man?
Christel Nielsen: I Sverige skulle jag säga att det är en seriös bransch. De har ju sin egen yrkesförening och jobbar mycket med hygien, sterilteknik och så vidare för att skapa bra förutsättningar för att man ska kunna tatuera sig.
Så jag tänker att tatuerarna gör sin del i det här stora nätet. Det är ju innehållet i färgen som de inte kan kontrollera. Det är därför jag trycker på det att det ansvaret måste ligga hos färgproducenterna.
Eva Bartonek: Men sen finns det väl de som tatuerar sig själva. Som köper någon maskin och färg på nätet. Är det så?
Christel Nielsen: Jo men så är det. Vi kommer att prata mer om studierna längre fram, tänker jag. Men vi ställde den frågan när vi gjorde vår studie. Och jag kände mig väldigt gammal, måste jag säga, när jag insåg att det är faktiskt många fler som gör egna tatueringar än vad jag trodde. Det var 12 procent av de tatuerade männen som hade gjort en tatuering själva eller hos någon som de kände som inte är yrkesutövande tatuerare.
Eva Bartonek: Det låter ju inte så bra.
Christel Nielsen: Nej.
Eva Bartonek: Men vid själva tatueringen, vad vet man? Vad händer i huden? Vad händer i kroppen när man tatuerar sig. Vad är känt? Vad är inte känt?
Christel Nielsen: Här är ju nästa pusselbit som jag menar gör att det är motiverat att titta på hälsoeffekter.
Och det är att det är välkänt att tatueringsfärg inte stannar i huden. Utan när man väl då stoppar in nålen i huden och trycker in färgen där, så triggas kroppens immunförsvar. Immunförsvaret går igång och känner igen de här färgpartiklarna som nånting som är främmande kroppar, som vi säger. Något som inte ska vara där.
En del av det här svaret blir ju då att vissa ätarceller, makrofager, tar hand om färgen och tar med sig färgen från huden till lymfkörtlarna, som är en slags basstation i vårt immunförsvar. Där fortsätter kroppen att jobba med att bryta ner pigmenten.
Kruxen är ju då att vi vill ju ha pigment som är stabila. Tatueringen ska ju finnas kvar. Så att hur mycket kroppen än kämpar så lyckas den inte. Då kapslas de här pigmenten in i stället. Eller så bara behålls de i lymfkörtlarna.
Och då var vår fråga: givet att vi vet att vi har färg i lymfkörtlarna, som lagras in där permanent och vi vet att det finns skadliga kemikalier i tatueringsfärg. Vad händer med hälsan?
Eva Bartonek: Vad händer i lymfkörtlarna när de här ätarcellerna, makrofagerna, försöker tatueringar hand om det? De håller igång och håller igång… blir det något slags inflammation?
Christel Nielsen: Detta vet vi ju inte egentligen. Det är ju vår hypotes att det som händer när kroppen kämpar för att bli av med någonting, som man inte kan bli av med. Det är att man kan trigga ett inflammatoriskt respons. Det kan då bli en låggradig inflammation som hänger i över tid. Och det är välkänt att det vill vi inte ha. För att där har man en ökad risk för flera olika typer av sjukligheter till exempel cancer.
Eva Bartonek: Vi dröjer oss kvar lite vid den här färgen som stannar kvar i lymfkörtlarna. Är det så att man kan se… blir lymfkörtlarna infärgade? Kan man se vilken färg som har använts?
Christel Nielsen: Ja precis. Kanske har du en grön tatuering så har du en grön lymfkörtel. Det är i princip så.
Eva Bartonek: Intressant… Det här med låggradig inflammation. Du säger att det är en hypotes. Men jag vet att det kom en schweizisk studie förra året som visserligen är gjord på möss. Men de lyckades väl på något sätt koppla det till den här inflammationen. Eller vad vet man om studien?
Christel Nielsen: Ja precis. Det de gjorde var just… för de hade sett i sin andra studie att färgen flyttade sig från huden på mössen till lymfsystemet. Och då ställde de precis samma fråga. Vad händer då?
Och de kunde se just detta att det blev en kronisk inflammation som hängde i åtminstone i två månader. Det här är ju svårt för mössen har ju ett bäst före datum i forskningen. Så två månader är ganska lång tid.
Det de också såg var att när man vaccinerade de här mössen så påverkades antikroppssvaret. Så lite beroende på vilken typ vaccin man använde så kunde svaret bli antingen högre eller lägre än hos de mössen som inte var tatuerade.
Eva Bartonek: Intressant. Vi får inte glömma bort att det här är som sagt en musstudie och möss är inte människor. Men det är ju ändå väldigt intressanta resultat att gå vidare med. Att på något sätt titta på det.
Du bestämde dig då för att titta på om det här ökade risken för cancer. Du valde att börja med lymfom, lymfkörtelcancer. Berätta, hur lade ni upp studien och vad såg ni?
Christel Nielsen: Ja vi tyckte att det var ett logiskt ställe att börja, givet att vi har den här färginlagringen i lymfkörtlarna då. Och i Sverige har vi fantastiskt fina register på nationell nivå där vi alla ingår. Det betyder att vi har möjlighet att resa bakåt i tiden.
Så vi började med att identifiera 3000 personer som hade fått lymfom när de var 20 till 60 år gamla. Så den lite yngre gruppen som drabbas av lymfom. Sen matchade vi på friska kontrollpersoner, jämförelseindivider på dem. Så att vi hade en grupp som hade fått lymfom och en som inte hade det.
Sedan fick de med hjälp av SCB besvara ett formulär som handlade väldigt brett om olika livsstilsfaktorer och hälsa. Tatueringar var en av faktorerna som vi frågade om.
Eva Bartonek: Och det är det som kallas för fall kontrollstudie. Varför valde ni det här upplägget?
Christel Nielsen: Det är för att vi studerade de här väldigt ovanliga sjukdomarna. Så säg att vi skulle följa en grupp människor över tid. Då skulle vi dels behöva följa väldigt många individer och vi skulle behöva följa dem över väldigt lång tid.
Och jag tänker att, visst det kanske är en bättre studiedesign, mer effektivt, om man är ute efter orsaks verkansamband som vi ofta är. Men å andra sidan så har vi inte riktigt råd att vänta. Vi behöver ha svaren här och nu. Och då är detta en go to studie kan man säga.
Eva Bartonek: Okej. Så vad såg du? Vad fick ni för resultat?
Christel Nielsen: Vi såg att de som var tatuerade, hade en ungefär 20 procents högre risk att drabbas av lymfom än de som inte var tatuerade.
Eva Bartonek: Och då pratar om så kallad relativ risk då?
Christel Nielsen: Ja, precis.
Eva Bartonek: Kan du förklara vad är relativ risk? Vad kan man utläsa av det och vad kan man inte utläsa av det?
Christel Nielsen: Det innebär då att jämfört med dem som inte var tatuerade så dem som var tatuerade hade då 20 procents högre risk. Men som du säger att den är relativ. Så det är en procentuell ökning, den säger ingenting om hur många som blev sjuka till att börja med. Basrisken.
Det kan vi inte uttala oss om eftersom att i vår studie så har vi satt ihop förekomsten av lymfom. Så vi har tre friska personer per person med lymfom då.
Eva Bartonek: Då kan ju 20 procent låta väldigt mycket. Men vi pratar om en relativ risk och lymfom är ganska ovanligt. Man brukar ju kunna illustrera det med att säga att risken att blir träffad av blixten är väldigt liten. Säg att den är en på miljonen. Och sen så händer det någonting, så ändrar sig omständigheterna så att risken ökar med 100 procent. Det låter ju jättemycket. Men i praktiken så betyder det att nu är risken två på miljonen vilket fortfarande är väldigt, väldigt lite.
Nu kanske det inte går att överföra till lymfom direkt. Men det är ju ändå en ovanlig cancerform men samtidigt så ska man ju… Det är inte försumbart utan det är ju fler som drabbas då?
Christel Nielsen: Precis. Ja men så kan man säga. Och för att konkretisera i nummer, i antal. För att vi skulle få ihop 3000 individer så behövde vi ta fall över en tioårsperiod. Så att i den här åldersgruppen så är det ungefär 300 personer per år i Sverige.
Eva Bartonek: Kunde ni utläsa något mer i studien? Hade storleken på tatueringen någon betydelse eller tiden som gått sedan tatueringen gjordes?
Christel Nielsen: Ja vi tittade på det och vi kunde inte se att storleken skulle spela in. Vilket förvånade oss för det känns ju logiskt att ju mer färg du har i kroppen desto skulle min risk bli ifall det finns ett samband då. Men det såg vi inte.
Eva Bartonek: Är inte det konstigt?
Christel Nielsen: Jo men allting har ju en förklaring, tänker jag. Och i det här fallet så tror jag att det handlar snarare om hur vi ställde frågan. Att den liksom frågan vi gav till deltagarna var helt enkelt för trubbig. Så att vi spädde ut skillnaderna mellan grupperna. Snarare än att det skulle vara något slags biologiskt samband.
Man kan spinna på det också och hitta på förklaringar på hur det här skulle kunna ha uppstått. Men jag tror i det här fallet att det handlar mer om att man behöver en bättre metod för att uppskatta storleken på tatueringar när man gör den här typen av studier.
Eva Bartonek: Så vill man ha svar på den frågan så måste man göra om eller lägga upp en ny studie där frågan besvaras på ett mer detaljerat sätt. Är det vad du menar?
Christel Nielsen: Ja och nej. För vi hade olika detaljerade frågor i vår studie. Jag tror att själva nyckeln, själva kärnan ligger i att förstå hur färgen påverkar kroppen. Vi måste veta var tar färgen vägen? För att är det så att det stannar i den första lymfkörteln – ja men då kanske det inte spelar så stor roll, hur stor tatueringen var. För vi har ändå en trigger här liksom.
Men om färgen försvinner vidare eller om den bryts ner och omvandlas till någonting annat. För det vet vi också att när färgen utsätts för sol till exempel så bryts den ner till andra kemiska föreningar som är potentiellt då reaktiva och värre än ursprungspigmenten.
Så att vi behöver förstå vad det är som händer i kroppen. Ibland så kallar jag det för tatueringsbiologi. För det är egentligen det som vi talar om här. Och jag tänker att vår studie är liksom… det är den absolut första pusselbiten. Vad den kan säga oss är att, yes vi hade en högre risk för lymfom.
Vi behöver fortsätta på detta. Och vi måste förstå dels hur tatuerings… ja, den exponeringen. Hur tatueringen påverkar kroppen. Men också vilka mekanismer som kan vara involverade och vilka andra sjukdomstillstånd som kan vara relaterade till tatuering.
Först när vi har allt det här på plats så börjar vi kunna uttala oss om orsak och verkan och förstå vad det är som egentligen händer. Men där är vi inte i dagsläget.
Eva Bartonek: Nej. Men du gick ju vidare och tittade på andra cancerformer. Två typer av hudcancer. Vad var det för hudcancer och vad såg ni där?
Christel Nielsen: Ja vi tittade på malignt melanom och vi tittade på skivepitelcancer i huden. Så två olika cancrar som utgår från två olika celltyper i huden. Och då såg vi en ökad risk bland tatuerade även för malignt melanom. Som vi ju då traditionellt kopplar till solexponering och att man bränner sig i solen. Där hade vi därför kopplat på en massa frågor som handlade om solvanor och hudtyp och pigmentering och så där. För att på något sätt kunna släcka ut den effekten, för att vara säkra på att det är inte så att man, om man är tatuerad och visar upp sin tatuering till exempel och blottar sig mer för solen. Utan det är faktiskt tatueringen som sådan som skapar detta.
Så det var en lång förklaring till det. Men då såg vi en ökad risk för melanom.
Däremot så såg vi ingen ökad risk för skivepitelcancer. Och det är intressant. Därför att som jag var inne på innan, så är det två olika typer av celler som är inblandade. Och vi har en starkare immunologisk komponent, alltså immunförsvarets funktion är viktigare, när melanom uppstår än när skivepitelcancer uppstår.
Så jag tänker att – det var inte tänkt så från början – men nu när vi har resultaten från alla tre studierna framför oss. Så tycker jag att då börjar det framträda ett mönster. Att det kanske är just någonting som händer med immunförsvaret och det är där vi måste fortsätta leta.
Eva Bartonek: Hur stor var den här riskökningen för melanom? Den var lite mer än lymfom?
Christel Nielsen: Ja precis om lymfom då var 20 procent så var denna 30.
Eva Bartonek: Och så är melanom i sig en vanligare cancerform?
Christel Nielsen: Ja en vanligare cancerform.
Eva Bartonek: Om jag har förstått dig rätt, så när du publicerade dina resultat så blev det ganska mycket ”hallå” och upprörda känslor kring det här. Vad var det som hände?
Christel Nielsen: Ja och det var vi nog inte riktigt beredda på. Det hände mycket på väldigt många olika fronter. Men jag måste ändå liksom först och främst säga, att jag har fått SÅ mycket mejl från privatpersoner som säger ”äntligen är det någon som har tittat på detta. Jag har velat veta i 20 år”.
Och det är otroligt stimulerande som forskare när man får den här förankringen till liksom samhället och att folk verkligen… att det finns ett sug efter resultaten.
Så det är det ena men sen är det klart att det här är en hel bransch. Det är en ju en industri som står bakom detta.
Eva Bartonek: Så vilka är det som har varit upprörda? Vad har de sagt?
Christel Nielsen: Ja men det har varit många som har varit upprörda. Jag har svårt att peka ut några grupper. Men jag kan ju så klart säga att det finns en del ekonomiska motiv här.
Det finns också en väldigt stark koppling mellan tatuering och din personlighet. Det är ju ett högst individuellt val att välja att tatuera sig och man har goda skäl för att göra det. Och en del har tyckt jättebra. Nu vet jag hur jag ska gå vidare. Andra har tyckt ”kan vi inte få ha detta för oss själva?”. Och jag tänker att båda lägren får man ju liksom respektera. Jag tänker att det handlar generellt om hur vi som människor och personer hanterar risk.
Eva Bartonek: Men det finns väl en del som också har sagt att de här resultaten som du har presenterat, att det inte går att tolka dem på det sättet. Att det är på något sätt överdrivet?
Christel Nielsen: Ja det finns folk som har sagt det också. Då har man varit inne på hur vi utvärderar våra resultat. Man har varit inne på det som vi inom forskningen kallar för P-värden och statistisk signifikans.
Det finns en hel rörelse kring statistiker och epidemiologer om att det är inte så vi ska titta på våra data. Utan vi ska vara mycket mer holistiska och titta på studiedesignen kopplat till storleken på effekterna, och vad man har gjort för att hantera olika felkällor och så där. Det är så vi har tittat på materialet.
Men sen finns det alltid de som vill påpeka att, ja ett statistiskt signifikant P-värde är 0,05 och vårt var väl 0,06 till 0,07 någonting. Då vill man gärna ha verkligheten som svartvit och säga att ja men då var det ju inte statistiskt säkerställt. Men det håller jag faktiskt inte med om. Kanske att det inte var statistiskt säkerställt. Men det är ändå ett viktigt resultat som vi behöver jobba vidare med.
Eva Bartonek: Precis. Så att det indikerar att här kan finnas ett problem som vi måste lära oss mer om.
Christel Nielsen: Ja precis.
Eva Bartonek: Var det så i alla dina cancerstudier att det inte var statistiskt signifikant?
Christel Nielsen: Nej, det var det inte. Melanomstudien, där var det statistiskt signifikant. Men då var det annan kritik som rullade in i stället. Så att jag känner att det är ju en reflektion av… som jag sa, att detta är ett känsligt område.
Vi är först ut och forskarsamhället är skolat till att vi ska ju detektera brister, svagheter och så vidare. Så att jag tänker att om man zoomar ut lite och tittar på det utifrån. Så tänker jag att det är ju fantastiskt att det väcker så mycket diskussion. Att folk tar sig tid att sätta sig ner och skriva faktiskt, artiklar om våra artiklar, så som det har blivit gjort. Att man tar kontakt med de vetenskapliga tidskrifterna och går in i en dialog. Och det tycker jag faktiskt är bra, även om det så klart är jobbigt som forskare att där och då bli kritiserad. Så är det också fint att sakligt kunna bemöta de ställningstaganden som vi har gjort.
Eva Bartonek: Ja för det är ju den vetenskapliga arbetsmetoden. Man ska ju ifrågasätta hela tiden. Så att det är ju egentligen så det ska gå till.
Christel Nielsen: Ja, precis.
Eva Bartonek: Men du sa att ni ställde en massa olika frågor till de här personerna som ingick i studien. Vad har ni lärt er om den här gruppen tatuerade? Är det skillnad på dem och de icke-tatuerade. Vad vet man?
Christel Nielsen: Jo, men så var det och det trodde faktiskt inte jag. För jag tänkte att det där är gamla fördomar. Men man ska väl komma ihåg att detta var lite äldre personer. Jag ska inte definiera hur gamla de var. För det är alltid känsligt när man säger att de var äldre. Men det var inte ungdomarna.
I våra material kunde vi se att det fanns en stark koppling mellan rökning och tatuering. Antingen nu pågående rökning eller att man hade rökt tidigare. Och sen fanns det också en viss koppling till socioekonomisk status, inkomst då och utbildningsnivå.
Eva Bartonek: Det var hos de äldre då. Såg ni några skillnader mellan kvinnor och män? Och hur var åldersfördelningen när det gäller hur många i en grupp som hade tatuerat sig? Vi sa i början där att bland yngre kvinnor var så är ju nästan hälften tatuerade.
Christel Nielsen: Precis och det var ju någonting som kom från den här studien. Jo, precis som du säger så tittade vi på förekomst av tatuering i olika åldersgrupper. Och det som var slående tycker jag, det var att bland männen så låg andelen som var tatuerade parallellt ganska så stabilt oberoende av ålder. Medan det hos kvinnor var en ganska extrem faktiskt fördelning med väldigt många bland kvinnor under 40 och sedan gick det brant neråt. Så att bland dem som var över 60 var det inte alls så många.
Detta säger ju någonting. Detta säger att vi är på väg mot ett annat mönster i befolkningen. Så att det här behöver vi följa över tid också.
Eva Bartonek: För jag tänker också på det du sa om rökning, att idag är det ju allt färre som röker så att det borde ju rimligtvis vara så att bland de här unga kvinnorna det kanske inte är så många som röker?
Christel Nielsen: Nej precis.
Eva Bartonek: När brukar man få sin första tatuering? Vad är medelåldern? Vet man något om det?
Christel Nielsen: Det är ju när man är ung. Det kan man ju bara tala om utifrån egen erfarenhet. Jag tänker att det är när man blir myndig i 20 årsåldern många som börjar.
Men jag tänker också att tatuering kan vara en reaktion på saker som händer i livet. Det kunde vi också se lite hintar om. Att hade man genomgått en skilsmässa till exempel så var man tatuerad i lite högre utsträckning.
Och det finns ju också många som överlever cancer som tatuerar sig som ett svar på det.
Eva Bartonek: Ja för det måste ju liksom finnas som sagt… här har vi pratat om de negativa effekterna. Men det måste ju finnas en uppsjö av positiva effekter? Alltså anledningar till att man tatuerar sig. Du har nämnt några här. Finns det några fler? Varför väljer folk att tatuera sig?
Christel Nielsen: Jag tror att det finns nog lika många skäl som det finns individer. Men jag tror att det handlar mycket om frigörelse. Det handlar om att markera identitet. Det handlar som jag sa innan om att man kanske har gått igenom någonting som har varit traumatiskt på något vis och när man är på väg in i nästa fas i livet, så att säga, så vill man markera det för sig själv och för andra så klart.
Eva Bartonek: De allra flesta tatuerar sig av estetiska skäl. Men det har ju börjat poppa upp någonting som heter permanent smink. Vad är det?
Christel Nielsen: Det kallas också för mikroblading ibland, när man gör ögonbryn. Det har ju förekommit tidigare också att man gör eyeliner, lipliner. Att man gör helt enkelt smink som sitter kvar utan att man behöver göra om det varje dag.
Det är kanske inte alla som vet att det också är en form av tatuering. Det läggs visserligen ytligare i huden, jämfört med de här klassiska dekorativa tatueringarna. Men det är fortfarande en tatuering och det är samma typ av färger man använder. Däremot så sitter de inte lika länge. De är inte permanenta. De kallas ibland för semipermanenta. Och det gör ju då att man behöver fylla på dem oftare.
Eva Bartonek: Man sätter dem ytligare men man fyller på hela tiden i stället?
Christel Nielsen: Precis.
Eva Bartonek: Vet man någonting om vart de här färgerna tar vägen? Dyker de också upp i lymfkörtlarna?
Christel Nielsen: Jag vet faktiskt inte om man vet det. Jag tänker att vi valde att utgå från att de är tatueringar precis som de dekorativa. Man lägger in färg i huden och vi har blodkärl i huden. Så jag ser ingen anledning egentligen till att de skull bete sig annorlunda.
Eva Bartonek: Sen kan man väl också tatuera sig av så att säga medicinska skäl? Till exempel efter bröstcanceroperationer och så där. Det känns lite som att man har cancer och så gör man någonting som kan öka risken för en annan cancer. Det känns lite fel, eller?
Christel Nielsen: Ja jag tror helt enkelt inte att man har kopplat ihop de här två sakerna med varandra. Jag tänker att har du bröstcancer och du måste operera bort ett eller båda dina bröst. Så är det ju för individen en mycket stor påverkan på den personliga identiteten. Och då är det klart att när du väl får möjligheten att återskapa dina bröst och dessutom får en bröstvårta… för de som gör de här tatueringarna är fantastiskt duktiga. Det är det jag menar att det är här någonstans vi måste börja väga in de positiva effekterna. Vad gör de med den som överlevt cancer att gå runt med en konstant påminnelse om att det här har hänt med dig. Jämfört med att då återställa kroppen så gott det går.
Eva Bartonek: Jag vet att det är ju inte ovanligt att folk ändrar sig. För du säger att man gör det ofta när man är ung. Sen kanske man vill ta bort tatueringen. Kanske är det så att någon som lyssnar här tänker ”men oj, då kanske jag ska ta bort min tatuering”. Men är det en bra idé?
Christel Nielsen: Men då ska jag vara så här tråkig. Jag känner att jag säger detta hela tiden – men vet vi lite om tatuering som helhetsgrupp så vet vi ännu mindre när vi bryter ner det i kosmetiska tatueringar eller i tatueringsborttagning. Men det man kan säga är att den liksom standardmetoden för att ta bort en tatuering för så bra resultat som möjligt, det är att använda laser. Att lasra bort den. Och då är det så att, jag menar, färgen måste ju ta vägen någonstans. Den försvinner ju liksom inte ut i tomma intet. Så själva mekanismen här, hur det verkar är att lasern slår sönder de stabila pigmenten till mindre molekyler, som immunförsvaret då kan ta hand om, cirkulera i kroppen och få ut dem på andra sidan.
Kruxet är ju då att de här kemiska föreningarna som bildas när man lasrar. De är reaktiva och potentiellt mer skadliga än den ursprungliga pigmenten.
Det är inte baserat på forskning det här jag säger nu. Men jag själv skulle resonera som så att har man en tatuering, så är det faktiskt bättre att ha kvar den än att lasra bort den, med det vi vet idag.
Eva Bartonek: Ska man vara orolig då när man har en eller ett par tatueringar? Hur ska man tänka?
Christel Nielsen: Jag tänker att vi som är tatuerade vi har ju redan gjort det här valet. Jag tänker att det vi kan göra är… för jag tror att vi som samhälle kommer att fortsätta att tatuera oss. Det är en så utbredd och tydlig del av den moderna identiteten. Så jag tänker att vår uppgift som samhälle är att se till att man kan fortsätta att tatuera sig och göra det säkert helt enkelt.
Sen tänker jag att det är upp till individen. Hur sugen man är på att ta risker. Nu ska jag inte likna tatuering vid rökning. Men om vi ska dra paralleller så vet vi också att rökning är farligt och folk gör det ändå. Jag tänker att det handlar om att man ska kunna fatta informerade beslut om sin kropp egentligen i slutändan.
Så att innan man tatuerar sig så ska man kunna ha alla fakta på bordet och ta ställning till om detta är någonting jag vill göra.
Eva Bartonek: Det finns ju ingen anledning att gripas av panik i alla fall. Men finns det någonting man ska vara observant på då?
Christel Nielsen: Men om vi bara ska plocka upp det där med paniken. Nej jag tycker inte att man ska gripas av panik. För vi pratar om ovanlig sjukdom som är ovanlig i befolkningen och en relativ riskökning där. Så det är fortfarande ovanligt. Men jag tänker att det som är bra och ett medskick man kan göra är att man ska först och främst börja tänka på tatuering som någonting som finns i hela kroppen och som kan eventuellt påverka hälsan. Så att om du har en förändring i en tatuering, då är det tydligast liksom, gå till doktorn, gå till din vårdcentral och ta reda på vad det här är för någonting. Jag tänker att det är det medskicket man ska göra. Och annars är det det vanliga som gäller. En sund livsstil. Skydda dig mot solen. Använda solkräm. Motionera. Ät hälsosamt. Alltså det är samma… samma rekommendationer oavsett om du är tatuerad eller inte.
Eva Bartonek: Ja. Som jag har förstått det så… Jag menar du gjorde en slagning i PubMed och det fanns ingen forskning på det här. Och nu har ni i princip bara skrapat på ytan så som man brukar säga, mer forskning behövs. Jag vet att du har ju fler studier på gång. Vad är det du har på gång?
Christel Nielsen: Ja det stämmer. Vi har lite tagit avstamp i detta att vi tror att det handlar om någon typ av påverkan på immunförsvaret.
Så nu har vi studier igång där vi vill titta på autoimmuna sjukdomar. Till exempel sköldkörtelsjukdom och reumatisk artrit. Nu säger jag det säkert fel, så doktorerna där ute får rätta mig. För att se då om det finns en ökning hos dem då som också har en tatuering, då för att se om den delen av immunförsvaret också är med här.
Det är den ena och det andra är att vi vill titta på fler cancerutfall. Jag har precis fått en nytt beviljat där vi ska titta på cancer som utgår från levern och cancer som utgår från urinblåsan. Tanken där är då att detta är organ som riskerar att liksom träffa på pigmentet när pigmentet är på väg ut. Eller kan man säga kemikalierna passerar genom kroppen.
Eva Bartonek: Så det är de studierna du drar igång. Om vi skulle titta mer generellt. Vad är de viktigaste frågorna som man skulle behöva få besvarade kring det här. Du pratade om mekanismer bakom…?
Christel Nielsen: Ja det är på något vis de här två delarna vi behöver. Vi behöver veta finns det någon påverkan på folkhälsan? Finns det en ökad risk för vissa sjukdomar bland tatuerade?
Det andra är att vi måste förstå vad det är som händer. Där är kunskapen så otroligt dålig. Så vi vet inte om det är kemikalierna i färgen eller om det är partiklarna som är i färgen. Eller om det är nedbrytningsprodukterna. Eller om det är kroppens immunsvar på färgen i lymfkörtlarna.
Vi vet inte. Det kan vara en cocktail av alltsammans men vi behöver förstå det för att veta hur vi ska gå vidare.
Eva Bartonek: Det låter som att här finns det jobb för många forskarlag att ta tag i. Är det många andra som har börjat titta på det? Har det väckts ett intresse för det här?
Christel Nielsen: Ja det skulle jag ändå säga. Det finns några grupper till som jobbar med detta, men de är alldeles för få. Så det är min förhoppning att man ska kunna… Ja men inspirera folk att sätta igång med den här typen av forskning. För vi behöver veta. Givet hur många det är som är tatuerade i befolkningen, så är ju detta liksom ett svart hål. Vi vet ju ingenting och vi måste fånga in det helt enkelt.
Eva Bartonek: Ja. Det ska bli spännande att följa och att se vad som händer och vad man lär sig om tatueringar. Men då säger jag ett tack Christel Nielsen, forskare inom arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet, för att du ville komma hit och berätta om din forskning.
Christel Nielsen: Tack så hemskt mycket för att jag fick komma.
Eva Bartonek: Vi som har jobbat med podden är vår ljudtekniker Patrik Jävert och själv heter jag Eva Bartonek.
Blev ni sugna på fler poddar så hittar ni dem på vår hemsida www.vetenskaphalsa.se eller där poddar finns. Sök då på Vetenskap och hälsa.
Och vi vill också passa på att berätta att vi inte bara gör poddar utan vi gör också en tidning. Det kommande vårnumret kommer att handla om just huden, som är vårt största organ.
Tidningen kommer ut mot slutet av maj och kan beställas via vår hemsida. Så håll utkik på Vetenskap och hälsa, eller anmäl dig redan nu som prenumerant för tidningen är gratis.
Tack för att ni har lyssnat och vill ni så hörs vi igen om två veckor.
