Vid en knäskada reagerar kroppen med en inflammation i knäleden. Inflammationen ger oftast med sig efter någon vecka och knäleden verkar frisk. Man vet dock att ungefär hälften av de knäskadade kommer, efter fem till tio år, ha utvecklat början till artros. Vad som händer under den ”tysta perioden” och varför vissa drabbas och inte andra vet man än så länge ganska lite om.

Forskarna André Struglics och Patrik Önnerfjord studerar tiden från skadetillfället till att de första symtomen på artros börjar ge sig till känna, genom att kartlägga vad som händer på molekylnivå i skadade leder.

– Om vi kan förstå vad som händer tidigt i sjukdomsförloppet öppnar det möjligheter att utveckla läkemedel som hämmar eller till och med stoppar processen, säger André Struglics, artrosforskare och docent i ortopedi vid Lunds universitet.

Småförkyld i knäet hela tiden

André Struglics har följt en grupp knäskadepatienter från skadetillfället i fem år. Det man har kunnat notera så här långt är en förhöjd nivå av en inflammationsmarkör, vilket tyder på en lätt inflammation. Han liknar tillståndet vid att vara småförkyld i knäet hela tiden.

– Det är ett intressant resultat men än så länge vet vi inte vad det betyder. Det får vi reda på när vi i höst avkodar alla data, säger André Struglics.

André Struglics och Patrik Önnerfjord vid ett av sina analysinstrument. Foto: Roger Lundholm

Patrik Önnerfjord är docent i cell- och molekylärbiologi vid Lunds universitet. Han jobbar med att kartlägga proteiner i broskvävnad och de proteinfragment som frigörs vid nedbrytning av brosket och som läcker ut i ledvätskan och blodet. Viss nedbrytning är en naturlig del av vävnadsomsättningen men den ökar och sker delvis på ett annat sätt efter en skada. Han letar efter nedbrytningsmönster som bland annat visar i vilken ordning som proteinerna bryts ner, och om dessa mönster ändras vid exempelvis skada eller specifika sjukdomar.

Intressanta nedbrytningsmönster

– Att kunna koppla specifika nedbrytningsmönster till olika faser av sjukdomen kan hjälpa oss att förstå sjukdomsutvecklingen. För att förstå de sjukliga processerna måste man också studera processerna i frisk broskvävnad, säger Patrik Önnerfjord.

Av etiska skäl är det förbjudet att ta vävnadsprov från friska personer eftersom det i sig kan utgöra en skada som så småningom leder till artros.  Därför har man utvecklat en så kallad ”ko-modell”, dvs. man använder broskvävnad från slaktade kor. Här kan forskarna under kontrollerade former på laboratoriet utsätta brosket för olika skador och även starta en inflammation och därefter studera nedbrytningen av olika proteiner med det friska brosket som kontroll.

– Det har visat sig att samma nedbrytningsmönster som vi ser hos artrospatienter kan vi även se i ko-modellen. Det öppnar för möjligheter att utveckla rätt verktyg som vi sedan kan använda för att följa sjukdomsförloppet hos människor, säger Patrik Önnerfjord.

Drömmen är förstås att kunna identifiera de enzymer som deltar i nedbrytningen av brosket och kunna hämma dem. Men där är man inte än.

Biomarkörer kan ge tidigare diagnos

Det som ligger närmare en klinisk tillämpning är tidiga nedbrytningsprodukter, s.k. biomarkörer. Aggrekan, ett protein som är viktigt för ledbroskets dämpande och stötupptagande förmåga, är en intressant kandidat och dess nedbrytningsprodukter skulle kunna användas som ett tidigt tecken på artros.

– Då finns det möjlighet att gå in med förebyggande åtgärder tidigt, så som lämplig form av fysisk aktivitet, för att förebygga och mildra symtomen, säger André Struglics.

André Struglics och Patrik Önnerfjord tror inte att det kommer bli aktuellt med någon allmän screening för artros men om man lyckas hitta bra biomarkörer och utvecklar tillräckligt känsliga metoder så att man kan analysera markörerna från blod istället för från ledvätska, skulle det kunna vara intressant att följa vissa riskgrupper.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ