Sarkom är ett gemensamt namn för cancer i kroppens stödjevävnader. Det är en ovanlig sjukdom som är väldigt svår att ställa rätt diagnos på. För att förbättra diagnostiken och kunna skräddarsy behandling krävs molekylära undersökningar där man får svar på genetiska avvikelser. Charles Walthers avhandling från Lunds universitet handlar om vilka provtagningsmetoder som är mest kliniskt användningsbara för analyser.

Tumörer i kroppens stödjevävnad eller bindväv är relativt vanliga och utgörs oftast av godartade fett- eller bindvävsknutor som också kallas lipom eller fibrom.

– De är som födelsemärken på insidan av huden och behöver normalt inte åtgärdas, förklarar Charles Walther, specialistläkare och doktorand på Institutionen för laboratoriemedicin vid Lunds universitet.

Ovanliga och svåra att diagnosticera

Elakartade tumörer i kroppens stödjevävnader, också kallade för sarkom, är däremot mycket ovanliga. Mindre än en procent av alla cancerfall i Sverige diagnostiseras som sarkom – det motsvaras av ca 350 fall varje år.

– Sarkom är ruskigt svåra att ställa diagnos på eftersom proverna ser väldigt lika ut när de undersöks i mikroskop. Därför är det viktigt att förbättra diagnostiken och veta vilken provtagningsmetod man ska använda för att tidigt fånga dessa tumörer eftersom behandling och prognos avgörs av vilken typ av sarkom man har att göra med.

Ställer man fel diagnos kan följderna bli allvarliga då det inte sällan handlar om stympande behandlingar i form av amputation av hela kroppsdelar. Sjukdomen uppstår i alla åldrar från spädbarn till gamla men genomsnittspatienten är runt 65 år. En enkel indelning av sarkom är i skelett- och mjukdelssarkom. Till kroppens mjukdelar räknas muskler, bindväv, blod- och lymfkärl samt fettväv. Det finns idag över 100 undertyper av sarkom. För att förbättra diagnostiken krävs molekylära undersökningar som ger svar på genetiska avvikelser. I sitt avhandlingsarbete har Charles Walther fokuserat på vilka av dessa provtagningsmetoder som är mest användningsbara. Det är svårt att skilja på olika typer av sarkom då de ser så pass lika ut vid en mikroskopisk bedömning och därför behöver man använda flera olika diagnosmetoder. Inom en och samma sarkomgrupp finns också genetiska mutationer som gör att tumörerna skiljer sig åt vilket innebär att även behandlingarna skiljer sig åt.

Olika diagnosmetoder behövs

Biopsi, som innebär att man sticker med nål in i tumören för att få ut ett vävnadsprov, är en metod som kan göras antingen med finnål eller grovnål. Finnålsbiopsi är skonsammare för patienten och innebär mindre risk för att tumören sprider sig när man punkterar den, men har visat sig vara otillräcklig för genetisk diagnostik.

– Våra studier visar att metoden med finnålsbiopsi endast visar rätt genetisk diagnos i 25 procent av fallen. Om man däremot byter till en grövre nål höjer man den siffran till 50 procent och dessutom räcker vävnadsprovet till undersökning med flera andra metoder. Detta gäller för alla sarkom undantaget Ewings sarkom (skelettcancer) där metoden med finnål fungerar bra med rätt svar i upp till 60-70 procent av fallen.

Andra diagnosmetoder är Next-Generation Sequencing (NGS) som innebär att man tittar närmare på personens DNA. Charles Walther har visat att godartade bindvävstumörer går utmärkt att sekvensera i prover som tidigare tagits från patienten och bevarats i formalin, vilket innebär att man slipper ta om provet och istället kan använda tidigare biopsiprover.

Genom provtagningsmetoden SNP-Array, kan man se närmare på kromosomerna i cellen för att undersöka om det finns avvikelser i dem. Då ”penslas” kromosomerna med färg och med hjälp av ett speciellt dataprogram kan studera dem i hög upplösning för att upptäcka eventuella förändringar.

– En annan undersökingsmetod är FISH där man färgar vissa delar av kromosomerna med markörer som fastnar på den bit som vi vill titta närmare på. Lyser området med genen upp så vet vi att vi har att göra med en speciell typ av sarkom. Men om inte den gen man misstänker visar sig i provet, så är man tillbaka på ruta ett och vet fortfarande inte vilken typ av sjukdom man har att göra med. Det finns för- och nackdelar med alla metoder.

 Ett tränat kliniskt öga kan inte ersättas helt

Charles Walther berättar att när han började sin forskning trodde han att han skulle hitta en diagnosmetod som gjorde honom och hans kollegor arbetslösa som kliniker, men istället har det blivit tydligt att det praktiska jobb som doktorerna gör i sjukvården är ovärderligt. Erfarenhet och ett tränat kliniskt öga kan inte ersättas av dessa provtagningsmetoder utan är ett komplement. Han menar att vi idag är på väg mot en sjukvård som snart kan sekvensera alla sarkomtumörer eftersom tekniken har blivit så mycket bättre och billigare under senare tid. Men frågan kvarstår hur vi ska tolka informationen vi får ut. Då är det viktigt att forskare och kliniker arbetar tillsammans som ett team.

– Biologi är ingen exakt vetenskap och sjukdomar kan vara svårberäkneliga. Samma sjukdom kan variera avsevärt och vara nyckfull och sarkom är en fiende som kamouflerar sig på olika sätt. Genom bättre och fler sätt att diagnostisera kan vi förbättra prognosen för dessa patienter. Under de senaste 20 åren har det hänt oerhört mycket och prognosen är nu 60-80 procent i femårsöverlevnad för sarkom som inte spritt sig, avslutar Charles Walther.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Foto: Kennet Ruona (porträtt), Roger Lundholm (finnål), Medicinsk service (FISH) och Dreamstime