När ljuset träffar våra ögon aktiveras så kallade tappar av tre slag, känsliga för röda, blåa och gröna fotoner (ljuspartiklar), samt stavar som inte uppfattar färg men ger syn i svagt ljus. Den ”tredje receptorn” (se fakta sid 25) styr dygnsrytmen och tros också styra känslighetsinställningen av signalerna från tappar och stavar. Detta bidrar bland annat till att vi inte märker den egentligen enorma skillnaden i intensitet mellan inomhus- och utomhusljus.

Signalerna från näthinnans synceller går via synnerven vidare till centra i mellanhjärnan och därifrån till syncentrum i bakre delen av hjärnbarken. Fler delar av hjärnan engageras sedan i tolkningen av de bilder som kommit in.

Det vi ser är inte en objektiv bild av världen. Vår syn har utvecklats efter våra mänskliga behov, och organismer med andra behov ser omgivningen på andra sätt. Honungsbin ser till exempel inte särskilt skarpt men har en vidvinkelsyn som hjälper dem att undvika fara, och kan se ultraviolett ljus vilket hjälper dem att hitta mat.

Ugglor har ganska få tappar, men många fler stavar än vi. De ser därför världen i svartvitt men har ett suveränt mörkerseende. De flesta andra fåglar däremot har fyra typer av tappar i ögonen och kan därmed se ljus inom ett mycket bredare färgspektrum än vi. De har också små oljedroppar i näthinnan, som fungerar som filter och gör fåglarnas förmåga att urskilja färgnyanser ännu bättre.

Text: INGELA BJÖRCK