Jag har träffat professor Inga Odenholt på Infektionskliniken vid Skånes universitetssjukhus i Malmö för få veta mer om resistenta bakterier. Jag ville veta vad sjukvården gör för att minska smittspridningen. Och vad vi själva kan göra för att undvika att bli smittade, och att smitta andra.

Vilka är de vanligaste resistenta bakterierna?

– Man brukar prata om bokstavsbakterierna, berättar Inga Odenholt.

– Bland de vanligaste resistenta bakterierna är en grupp bakterier som kallas ESBL. Det är vanliga tarmbakterier – E coli eller Klebsiella – som finns i tarmen. De ger i många fall urinvägsinfektioner. Bakterierna har förändrats och bildat ett enzym som bryter ner i princip alla antibiotika som finns idag utom ett.

Är det ett stort problem inom vården?

– Detta är ett riktigt behandlingsproblem, för att det har ökat något så otroligt de sista åren!

– Vi pratar om 5000 nya fall per år i Sverige. Vi har alltid någon patient inneliggande som har en sådan infektion. Vi har isoleringsrum för dessa patienter så att de får ligga på enkelrum. Men nu är de så många att vi inte kan ta emot alla på infektionsavdelningen, utan de kan få ligga på vilken avdelning men med förhoppningsvis egen dusch och egen toalett. Men det är inte alltid det går heller.

Hur blir man smittad av ESBL? Är det när man vårdas på sjukhus?

– Johan Tham, en doktorand till mig, har tittat på förekomsten av ESBL på olika infektionstyngda avdelningar och i primärvården. De patienter som var bärare av ESBL hade inte samma typ av bakterie så vi kan därför dra slutsatsen att vi inte ännu inte har haft någon spridning på sjukhuset.

– Vi har också tittat på resenärer som drabbats av magsjuka vid utlandsresa: 70 % av dem som varit i Indien, 50 % av dem varit i Egypten och 25 % av dem som varit i Thailand var bärare av ESBL. Vi reser ju oerhört mycket och åker till länder där resistenta bakterier är mycket vanligt.

– Däremot vet vi inte hur många av dem som bär på ESBL som blir sjuka. De flesta blir det inte – kanske uppskattningsvis 95 % – men får man till exempel en urinvägsinfektion längre fram finns det en stor risk att de resistenta bakterierna ställer till problem.

Hur länge kan man vara bärare av ESBL?

– Vi håller just nu på att forska på hur länge man är bärare av ESBL-bakterierna. I Kristianstad hade man för två år sen ett utbrott av ESBL på infektionskliniken, och då studerade man bärarskap. Det man såg var att man först var negativ vid flera kontroller, men efter en antibiotikakur blev man positiv igen.

– Det verkar alltså som om bakterierna finns kvar. Något stör bakteriebalansen i kroppen och så poppar de upp igen. Det här är något vi verkligen behöver veta mer om. Om en patient exempelvis är en känd bärare av ESBL sedan tidigare och kommer in på sjukhus. När måste vi isolera patienten och när kan vi säga att det inte behövs? Det kan vi inte svara på än.

Men kan man inte kolla alla patienter som kommer in?

– Nej det gör man inte. Det tar flera dagar att få provsvar.

– Problemet är också att när man till exempel söker på Akuten frågar man patienterna om de har vårdats på sjukhus utomlands, men man frågar inte ”Har du varit ute och rest det sista året?”. Jag brukar säga att varje person är potentiellt en bärare av resistenta bakterier.

– Därför är den basala hygienen så viktig – sprit innan man träffar en patient och sprit efteråt. Håller man inte det så får man förr eller senare ett utbrott.

Hur undviker man att bli smittad av resistenta bakterier?

– Noggrann handhygien efter toalettbesök och vid hantering av mat är det viktigaste för att undvika tarmsmitta. Tvål och vatten räcker långt, även om handsprit också kan vara en god idé.

– I länder där resistenta bakterier är vanliga, som Egypten exempelvis, är pengar också en väsentlig smittkälla. Och man ska förstås inte dricka kranvatten, eller frukt och grönsaker som sköljts i kranvatten.

Är det något mer man kan göra för att undvika smitta av resistenta bakterier, t.ex. genom att äta ”snälla bakterier”?

– Nej, det tror jag inte. Det finns ingen evidens för det.

– Den andra delen vi arbetar mycket med förutom hygienen är användningen av antibiotika – Stramas arbete. Vi försöker ta bort all onödig antibiotikabehandling som hela tiden driver fram resistensen.

Är det antibiotikaanvändningen i första hand i andra länder som är ett problem? Eller är det även den svenska antibiotikaanvändningen?

– Nej, även om vi är hyfsat duktiga i Sverige så är Stramas mål att användningen ska gå ner till 250 recept per 1000 invånare och år. Idag ligger vi på 450 recept i Skåne. Så vi har mycket kvar att göra! Skåne och Stockholm toppar. Ju lättare det är att komma till sjukvården – desto fler recept.

Användningen minskar hos barn men ökar hos äldre?

– När det gäller de äldre känner många inte till att varannan patient som bor på särskilt boende eller liknande är koloniserade med bakterier i urinen. Det luktar kanske lite illa från urinen, man testar med en sticka som är positiv och gör en odling på lab. Och så behandlar man trots att patienterna inte har något besvär.

– Lika väl som man bär en stor mängd bakterier i svalget och tarmen, så bär äldre det i urinen. De ska man inte behandla. Där är det en överanvändning av antibiotika eftersom man saknar kunskap om detta.

Vilka fler resistenta bakterier finns förutom ESBL?

– Sen har man framför allt VRE, MRSA och penicillinresistenta pneumokocker.

– VRE är en sorts tarmbakterier som blivit resistenta mot vancomycin, medan MRSA är gula stafylokocker som blivit resistenta mot isoxazolylpenicillin och som ger exempelvis svårläkta sår eller blodförgiftning.

– I Stockholm har man till exempel fortfarande problem med utbrott av VRE på sjukhus. Men i Skåne har vi tack och lov klarat oss hittills inom sjukvården. Däremot finns mycket MRSA inom öppenvården. Man åker utomlands och får med sig bakterierna hem.

Varför har sjukvården i Skåne klarat sig ifrån större utbrott av resistenta bakterier hittills?

– Om man håller den basala hygienen kan man klara sig. Det kan vara så att det kommer in en patient med ett sår exempelvis där man inte alls förväntar sig resistenta bakterier. En odling tar två dagar innan man får svar. Har man då inte haft den basala hygienen är det risk att det sprider sig.

– Men man ska också komma ihåg att överbeläggning inom sjukvården är en jätterisk för spridning av resistenta bakterier.

– Här bygger vi Europas modernaste infektionsklinik med enbart enkelrum för att vi ska kunna isolera patienter med multiresistenta bakterier och så tar man in andra patienter i stället. Det gör att patienter med multiresistenta bakterier får ligga på andra avdelningar än infektionskliniken. Varför utnyttja supermoderna isoleringsrum för ”vanliga” patienter, när vi behöver dem till patienter med multiresistenta bakterier?

Att ESBL är vanligare än MRSA, betyder det att den sprider sig lättare?

– Ja, det kan man säga. Det beror på att det är två helt olika spridningsvägar.

– MRSA är en kontaktsmitta – händer, näsa och så vidare.

– VRE och ESBL är tarmbakterier, och det är svårare att smittfriförklaras från dessa, än om man har en infektion på huden som man kan se att den har läkt.

Utöver ESBL, VRE och MRSA nämnde du även att det är problem med penicillinresistenta pneumokocker. Kan du berätta mer om det?

– Pneumokocker är luftvägsbakterier som ger lunginflammationer och öroninflammationer. De har alltid varit känsliga för vanligt penicillin. Från början av nittiotalet ökade de resistenta pneumokockerna, framför allt i Skåne.

– Vi ligger fortfarande kvar på ungefär 12 % som är resistenta, men det varierar mycket mellan olika delar av landet. I andra länder som Spanien och Portugal har man sett att när spridningen av resistenta pneumokocker nått upp till ca 15 % har spridningen sedan snabbt gett sig iväg upp mot 50 %. Varför det inte har skett här vet vi inte. Kanske det delvis kan bero på att man här i Skåne har stängt av barn med resistenta pneumokocker från dagis tills de blivit fria från dessa – och det kan dröja flera veckor.

Det har ju nyligen kommit en rekommendation att barn inte ska ges antibiotika för öroninflammationer.

– Ja, för barn mellan 1 och 12 år ska man först avvakta innan man ger antibiotika. Vi har också sett att sedan 2000 har antalet besök för öroninflammationer halverats. Så det verkar ha gått fram till föräldrarna att öroninflammationer ofta går över av sig själv lika snabbt utan antibiotika. Men av dem som söker behandlas idag 90 % med antibiotika.

Men när måste man behandla öroninflammationer med antibiotika?

– Man säger att om det har gått hål på trumhinnan ska man behandla. Och de som är över 12 år – det är ovanligare och mer komplikationer.

– Det har visat sig att många av dem som behandlades med antibiotika för en öroninflammation, egentligen inte hade det. De hade en förkylning och trumhinnan blev lite röd. Man har sett att antingen man behandlar eller inte behandlar med antibiotika, så är utläkningstiden nästan densamma. Det är samma med bihåleinflammationer. Man vinner tidsmässigt så väldigt lite.

Hur ser du på att det är så vanligt att man ger febernedsättande medel vid förkylningar exempelvis? Feber är ju ett sätt för immunförsvaret att få bort bakterier och virus. Får man inte ett mer utdraget förlopp då?

– Jag känner inte till om man har tittat på just det, men på till exempel vår intensivvårdsavdelning här på Infektionskliniken är man av åsikten att man behöver absolut inte ge febernedsättande medel för att trycka ner febern. Jag tror nog mest att man känner sig lite bättre när febern går ner. Om det skulle kunna vara en nackdel, det vet vi inte.

Många tror nog att det kan vara farligt med feber för små barn. Stämmer det?

– Nej, det enda är att riktigt små barn kan få feberkramper. Sen kan ju faktiskt febernedsättande medel ha en del biverkningar i form av leverpåverkan och så vidare.

Vad gör man internationellt åt antibiotikaresistensen?

– I Sverige har vi Strama, som är nationella och lokala grupper som sprider kunskap om antibiotikaanvändning. Internationellt tittar alla på hur svenska Strama arbetar. Det senaste är bland annat att vi ska hjälpa Kina att starta upp ett Strama-arbete.

– Svenska Strama har också tagit initiativ till organisationen ReAct, som har sitt huvudkontor i Uppsala. ReAct arbetar i många länder med att försöka begränsa antibiotikaanvändningen och för att få fram nya antibiotika.

Text: NINA HULT

Intervjun gjordes på Skånes universitetssjukhus i Malmö 8 november 2010.