Cirka 20 procent av Sveriges befolkning i yrkesverksam ålder lider av måttlig eller allvarlig psykisk ohälsa.
Även om de flesta i gruppen uppger att de vill jobba är det endast 8 procent som är ute i arbetslivet. Under 2011-2013 satsade regeringen 105 miljoner kronor på att utbilda arbetsspecialister inom Individual Placement and Support, IPS. Då det är så få personer med psykisk ohälsa som arbetar, finns det i stort sett ingen arbetslivsforskning för den här gruppen i Sverige. En ny avhandling från Lunds universitet belyser hur arbetsgivare och personer med psykisk ohälsa ser på arbetet.
– Vårt traditionella rehabiliteringssystem bygger på ett medicinskt perspektiv med en stegvis rehabilitering där man tränar i olika skyddade verksamheter innan man slutligen bedöms redo att söka ett arbete, förklarar Annika Lexén, arbetsterapeut och doktorand vid Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet.
Annika Lexén har själv erfarenhet av att jobba inom psykiatrin och har upplevt hur svårt det kan vara att hjälpa människor med psykisk sjukdom tillbaka till ett arbete. Inom IPS sker rehabiliteringen direkt ute på arbetsplatsen där en arbetsspecialist skapar och samordnar det stödjande nätverk som består av bland annat vårdpersonal, familj, vänner och arbetskamrater. Genom att anpassa arbetet med t ex tydligare arbetsinstruktioner, minskat arbetstempo och arbetstid samt ge stöd i sociala situationer kan arbetsspecialisten skapa förutsättningar för att få ut fler människor med psykisk ohälsa i arbete.
Trots att IPS-modellen fungerar bättre än traditionell stegvis rehabilitering, finns det nästan ingen arbetslivsforskning inom detta område eftersom det är så få med allvarlig psykisk ohälsa som är ute i arbetslivet. Det här är den första avhandlingen i Sverige som undersöker hur arbetsgivarna upplever IPS-modellen. Det som avgör handlar mycket om arbetsspecialistens roll som professionell och stödjande funktion åt såväl arbetstagare som arbetsgivare.
– Arbetsspecialisten är mycket ute på arbetsplatsen och hjälper individen och avlastar arbetsgivaren. Kanske mindre företag även behöver ha ett annat ekonomiskt stöd så att arbetsgivarna vågar satsa, menar Annika Lexén.
Med traditionell rehabilitering för personer med psykisk ohälsa, kommer 11 procent ut i arbetslivet i Sverige, jämfört med övriga Europa där siffran, enligt en europeisk studie, är 18 procent. Samma siffra med IPS-metoden är 46 procent i Sverige, enligt en nyligen genomförd studie vid Lunds universitet.
– Genom IPS-studier jorden runt framgår att modellen är den mest effektiva att stötta personer med psykisk sjukdom i arbete. Med en bra matchning behöver inte arbetet anpassas lika mycket. En funktionsnedsättning behöver inte nödvändigtvis bli ett funktionshinder! avslutar Annika Lexén.
Avhandlingens titel: Work and psychiatric disabilities – A person, environment and occupation perspective on Individual Placement and Support.
Text och foto: ÅSA HANSDOTTER
