Under livet utsätts vi alla för strålning i varierande omfattning. En del av den kommer från medicinska undersökningar där röntgen eller radioaktiva spårämnen används. Martin Andersson vid Lunds universitet är aktuell med en avhandling inom ett forskningsområde där man vill försöka uppskatta strålningens påverkan på kroppen.

De flesta av oss genomgår flera röntgenundersökningar under livet. En del av oss råkar också ut för cancer eller andra sjukdomar som behandlas med joniserande strålning (se fakta). Både patienterna och sjukvården har en gemensam önskan om att stråldosen inte ska vara högre än nödvändigt, och det finns också regler för beräkning och kontroll av strålningen.

– I sjukvården utsätter vi patienter för en planerad exponering av strålning, och då måste vi kunna beskriva och motivera de risker som patienterna eventuellt utsätts för. Under 2018 börjar också ett nytt EU-direktiv gälla som bland annat sätter mer fokus än tidigare på att sjukvården korrekt informerar om fördelar och risker med olika typer av undersökningar och behandlingar som ges till patienten, berättar han och fortsätter:

– Det går inte helt att bortse från risken att strålning från det spårämne som patienten får, på lång sikt kan ge upphov till en cancer. Men det är en mycket låg risk, som såklart också måste vägas mot nyttan.

Att beräkna vilka effekter spårämnet har på kroppen är svårare än det i förstone kan verka. Det radioaktiva spårämnet har – just för att minimera skaderisken – vanligen ett mycket snabbt sönderfall vilket innebär att radioaktiviteten har klingat av redan efter några få timmar. Skulle exponeringen ändå leda till utveckling av cancer så uppträder sjukdomen långt senare i livet, troligen först efter flera decennier.

Att studera cancerrisken i verkligheten, över lång tid på ett stort antal människor och samtidigt kunna härleda eventuella cancerfall just till en medicinsk undersökning som gjorts flera decennier tidigare – det är förenat med stora svårigheter. Uppskattningar av hälsorisker vid nuklearmedicinska undersökningar bygger därför bara delvis på patientdata, som kompletterats med information från de människor som utsattes för högre stråldoser i samband med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945.

Martin Anderssons har i sitt avhandlingsarbete förfinat beräkningsmodellerna hur några av de vanligaste radioaktiva spårämnena omsätts i kroppen och dess olika organ. Hans forskningsresultat ingår som en viktig del i underlaget till en ny handbok från ICRP (International Commission on Radiological Protection) som kommer till att ligga till grund för framtida beräkningar av strålningsrisker vid nuklearmedicinska undersökningar på sjukhus runt om i världen.

Är inte de metoder som används idag tillräckligt säkra och bra?

– Vi kan aldrig veta hela sanningen men ju mer detaljerat vi kan uppskatta stråldoserna, desto mer realistiska blir beräkningarna av strålningsriskerna. Nuvarande ICRP-handbok är i kontinuerligt behov av uppdateringar eftersom det ständigt utvecklas nya radioaktiva läkemedel och avbildningstekniken samt beräkningsmodellerna förbättras, berättar Martin Andersson.

De bilder som illustrerar denna artikel åskådliggör en del av Martin Anderssons bidrag till utvecklingen. De beräkningsmodeller som används nu bygger på en mycket förenklad bild av människokroppen baserad på klot, koner och enkla former enligt samma princip som den engelska godistillverkaren Bassett’s välkända maskot Bertie. Den nya modellen för beräkningar bygger däremot på en betydligt mer naturtrogen människobild där både kroppen som helhet och de enskilda organen har stor likhet med verkliga förhållanden.

Hur känns det att vara med och leverera underlag till något som troligen kommer att användas världen över?

– Det är hedrande, stimulerande men också viktigt. Hälso- och sjukvården styrs i hög grad av ekonomin, och detta en typ av forskning som riskerar att hamna i skymundan, menar Martin Andersson.

Bildt: Äldre och ny modell. Vid beräkning av stråldos används ett s.k. fantom, som efterliknar en människa och som måste vara tillräckligt naturtroget för att beräkningarna ska bli relevanta. Till vänster en bildåtergivning av det fantom som sedan 1987 används vid beräkningar av stråldoser till patienter vid nuklearmedicin, till höger det betydligt mer naturtrogna som Martin Andersson tagit fram i sin forskning.

Text och foto: BJÖRN MARTINSSON

Illustrationer: Lunds universitet