Fostrets tillväxt följs under graviditeten genom så kallad SF-mätning (symfys-fundusmätning). Barnmorskan tar då mått på den blivande mammans mage i samband med besöken i mödravården. Måtten ligger sedan till grund för en uppskattning av hur fostret ökar i storlek.

Är ökningen i SF-måttet inte är tillräcklig, remitteras kvinnan till en extra ultraljudsundersökning. Ultraljud är en mer exakt metod att ta reda på hur stort fostret är. Genom att mäta storleken på fostrets huvud, buk och lårben uppskattas fostrets vikt.

Det finns också sjukhus som rutinmässigt erbjuder tillväxtkontroll med ultraljud i slutet av graviditeten, vanligen i vecka 32–34. Om fostrets vikt bedöms ligga alltför lågt (22 procent eller mer under förväntad vikt) kan det bli aktuellt med s.k. doppler-ultraljud. Då undersöks bl.a. blodflödet i navelsträngen vilket gör det möjligt att avgöra om näringstillförseln är tillräcklig.

– Att fostrets vikt är i underkant behöver inte innebära några risker, berättar Jana Brodszki, specialistläkare inom obstetrik och gynekologi vid Skånes universitetssjukhus i Lund och forskare vid Lunds universitet.

– Men uppskattas vikten som alltför låg eller om fostret inte fortsätter att växa krävs uppföljande besök på kvinnokliniken. Om blodflödet till fostret inte fungerar normalt kan det bli nödvändigt att starta förlossningen i förtid eller i vissa fall förlösa med kejsarsnitt.

Att på egen hand upptäcka att fostret inte växer tillräckligt är svårt. Tecken som att det inte verkar röra på sig på normalt vis eller att magen ser ut att vara för liten ska tas på allvar. Men de kan inte automatiskt kopplas till hämmad tillväxt, berättar Jana Brodszki.

Text: BJÖRN MARTINSSON