Kristian Pietras har gjort en spikrak karriär. Tio år efter att Kristian belönades med ett stipendium från Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning är han professor med en forskargrupp på mer än tio personer och räknas som en av de ledande cancerforskarna i världen. Här berättar Kristian om vägen dit.
– Det har hänt väldigt mycket, säger Kristian Pietras.
När han kom hem till Sverige 2005 efter sin tid som postdoktoral forskare i San Francisco började han etablera en egen forskningsinriktning vid Ludwig Institute for Cancer Research vid Karolinska Institutet.
Kristian valde att fokusera på det som kallas mikromiljön i cancertumörer – det betyder att han intresserar sig mer för samspelet mellan de olika celltyperna i en tumör än för vad som sker i cancerceller.
– Det blev en uppstartsfas där jag började jobba helt självständigt med min egen forskning. 2009 fick jag min första egna tjänst och blev gruppledare på pappret också. 2012 flyttade jag till Lund och blev professor, berättar Kristian.
Fyra år är bra, sex år är bättre
Efter stipendiet för postdoktorala studier från Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning (SSMF) har Kristian fått stöd från Vetenskapsrådet och Cancerfonden. Först i fyra år, efter det i sex år.
– Det långsiktiga stödet har varit det viktigaste. Fyra år är bra men sex år är bättre, det tar tid i början och det är viktigt att våga satsa på långsiktiga projekt. Bra finansiering betyder att man har en horisont och att man slipper oroa sig, påpekar Kristian.
Karriärvägen för unga forskare är en hjärtefråga för Kristian, han är ledamot i Sveriges Unga Akademi som jobbar aktivt för att förbättra villkoren. Han menar själv att det blev en lagom acceleration i början – det stora forskningsanslag från det europeiska forskningsrådet ERC som han fick för några år sedan gjorde det sedan möjligt att fördubbla forskargruppen i samband med flytten till Lund.
– Jag och min forskargrupp har fått chansen att växa långsamt, i efterhand upplever jag det som väldigt positivt. Jag och min forskning har kunnat mogna i lagom takt, jag tror att det har bidragit till framgången.
Kallelse till Lund
Kristian är noga med att framhålla att det finns många som har hjälpt honom på vägen. En viktig person är Göran Grosskopf, filantrop och styrelseordförande i Medicon Village i Lund. För att kunna rekrytera en spetsforskare bestämde Göran Grosskopf och hans fru Birgitta sig för att personligen finansiera en professur.
Professor Sven Påhlman, dåvarande strategisk koordinator för cancerområdet vid Lunds universitet, fick i uppdrag att leta fram en lämplig kandidat och, efter att ha letat länge och väl, bestämde han sig för att rekommendera rektorn att kalla Kristian. Att bli kallad till en professur är fortfarande ovanligt i Sverige – i Lund var det andra gången som det överhuvudtaget hände.
– Det var modigt att värva mig, och inte en äldre forskare som hade varit ett säkrare kort, påpekar Kristian.
– Jag är väldigt tacksam för stödet och förtroendet, jag upplever det bara som positivt att det är en privatperson, en filantrop, som står bakom finansieringen av min tjänst. Jag har träffat Göran många gånger och genom hans roll som styrelseordförande har jag fått ta del av utvecklingen av Medicon Village.
–Det blir en samverkan och har öppnat dörren till en ny värld, svarar Kristian på frågan hur det är att vara finansierad av en filantrop.
Han får den frågan ofta och menar att den personliga kontakten bidrar till att han tänker efter två gånger innan han sätter igång med ett stort projekt. Han vill helt enkelt gärna leva upp till förväntningarna.
Stora Anslaget värdefullt för karriären
Kristian återvänder gång på gång till sin hjärtefråga, villkoren för unga forskare. Han tycker att det är mycket givande att vara en del av Sveriges Unga Akademi.
– Det är kul att vara en del av den, att lyfta blicken och prata strukturellt. Hur kan vi förbättra villkoren för unga forskare? Hur kan fler få möjligheten att satsa på långsiktiga forskningsprojekt istället för snabba publikationer?
–SSMF:s Stora Anslag är ett mycket värdefullt bidrag till detta, menar han.
Att hälften av mottagarna av SSMF:s Stora Anslag är kliniker är ett stort plus.
– Det är ett stort orosmoment att den kliniska forskningen inte fungerar i Sverige. Att ge kliniker möjlighet att komma ut på labbet för att forska är värdefullt, i det långa loppet behövs det för att utveckla nya läkemedel, menar Kristian.
Enligt honom handlar det till slut om nyttiggörande av forskning.
– Det behöver inte vara läkemedel. Det kan också vara att man startar ett företag eller ser till att kunskapen som har forskats fram sprids till allmänheten. Det gäller att berättiga sin egen existens som forskare för att få fortsatt stöd.
Text: Natalie von der Lehr
Foto: Ulf Isaksson
