Personer med psykiska funktionsnedsättningar har samma motiv för att delta i daglig sysselsättning som vem som helst som går till ett jobb eller en föreningsaktivitet: social gemenskap, struktur, känna att man har en plats i samhället och lära sig nya saker.

– Detta är inte triviala fynd – länge har idéerna om hur personer med långvarig psykisk sjukdom ska ”sysselsättas” präglats av en något enögd uppfattning om att det är gott nog att erbjuda samvaro runt t ex ett sockerkaksbak och ett fikabord. Visst behövs sådana enklare och mindre krävande aktiviteter, men det finns också en stark önskan bland brukarna (personer med egen erfarenhet av psykisk sjukdom) av aktiviteter med mer utpräglad arbetskaraktär, säger Mona Eklund, professor och forskningsgruppsledare på Institutionen för hälsa, vård och samhälle.

Kommunens ansvar

Det är kommunens lagliga ansvar att anordna daglig sysselsättning för personer med psykiska funktionsnedsättningar och den omfattande verksamheten berör många, både brukare och personal. Forskningen inom området har dock hittills varit närmast obefintlig, både nationellt och internationellt och kunskaperna om meningsfull daglig sysselsättning är därför ytterst svag. Detta är incitamentet till en serie forskningsprojekt som Mona Eklund och medarbetare på Institutionen för hälsa, vård och samhälle på Lunds universitet bedrivit de senaste sex åren.

– Forskningen visar även på att det finns ett stort behov av mer inflytande och orientering mot det omgivande samhället, inklusive planering för utslussning till andra verksamheter, säger Mona.

Under en konferens i september 2012 presenterades ny forskning för personal från den kommunala psykiatrin och landstingspsykiatrin, brukare, företrädare för SKL (Sveriges kommuner och landsting) m fl. De frågor som väckte mest intresse rörde behovet av arbetsliknande inslag i verksamheter för daglig sysselsättning, fördjupad brukarmedverkan samt individuell anpassning av aktiviteters svårighetsgrad.

Svårt att förändra

Men forskningen visar också att det är svårt att förändra verksamheter. Ambitiösa försök att förbättra och berika den dagliga sysselsättningen ger inte alltid tydliga utslag i högre tillfredställelse bland brukarna:

– Vi behöver nya, djärva idéer och nytänkande som ställer invanda föreställningar och tillvägagångssätt på ända. Detta skapas bäst i nära samarbete med brukare, professionella och forskare! avslutar Mona Eklund.

Text och foto: ÅSA HANSDOTTER

Artikeln är tidigare publicerad av Institutionen för hälsa vård och samhälle