Detta är berättelsen om innovation i vården och om hur man för drygt 25 år sedan vågade ändra på behandlingen av patienter med svåra skallskador. Lundamodellen används idag över hela världen. Vetenskap & hälsa träffar två neurokirurger vid Skånes universitetssjukhus, som berättar mer.

Kraniets främsta uppgift är att skydda hjärnan, men vid svårare hjärnskador när hjärnan svullnar, utgör kraniets stabila struktur istället ett hot.

– När man slår sig i huvudet reagerar hjärnan med svullnad av olika grad, precis som våra andra kroppsdelar gör vid skada. Men i hjärnan ger svullnaden värre konsekvenser. Hjärntrycket stiger och vi får mindre och mindre blod till de friska delarna av hjärnan, förklarar David Cederberg, biträdande överläkare i neurokirurgi och medicinskt ansvarig för Neurointensiven vid Skånes universitetssjukhus.

Att hålla kolla på tryckförändringar i hjärnan är därför grundläggande vid vården av en skallskada. Vid Skånes universitetssjukhus var man först i världen med att mäta trycket i hjärnan. På den tiden hette det Lunds lasarett och det var neurokirurgen Nils Lundberg som utvecklade ett sätt att föra in en mätare i hjärnans hålrum som kunde registrera trycket i huvudet. Detta var på 1960-talet, och det var många som ifrågasatte tillvägagångssättet. Men Lundbergs mätare skulle visa sig bli en av milstolparna inom neurokirurgin.

En kamp mot klockan – och trycket

Kampen inom akut neurokirurgi är att hindra den här tryckstegringen så fort som möjligt, för att motverka att nervceller i hjärnan tar skada. För om de skadas och dör, kan de i dagsläget inte ersättas.

– Skallskadan utvecklas också med tid, det finns på så sätt en dynamik i den. Första röntgenbilden kan säga en sak, men därefter kan det ske saker som gör att den utvecklas. Vi försöker undvika och begränsa det som utvecklas efter den första smällen mot huvudet, säger David Cederberg.

En skallskada är en av de mest komplicerade sjukdomarna som finns, i kroppen mest komplicerade organ. Vid svårare skallskador kämpar neurokirurgerna mot klockan – och mot tryckökning i hjärnan.
Genrebild: istock.com/soponenawoot

Vid en lättare tryckökning blir vi desorienterade, kan glömma bort enkla saker; var vi befinner oss eller vilka vi är. Sedan blir vi trötta.

Om trycket fortsätter att öka och de mest perifera delarna av hjärnan som ligger längst bort från de största blodkärlen påverkas, blir vi tröttare tills vi slutligen blir medvetslösa. Fortsätter trycket att öka släcks olika centra ned i hjärnan tills man bara har hjärnstamsfunktionen kvar.

– I det här läget får alltså ingen del av hjärnan tillräckligt med blod och om detta får fortsätta, så dör hela hjärnan, förklarar David Cederberg.

Lundamodellen introduceras

Behandlingen av svåra skallskador har ändrats efter att Lundamodellen introducerades på 1990-talet. Enkelt uttryckt kan man säga att den bygger på två principer: att minska hjärnsvullnaden och att förbättra syresättningen av den skadade hjärnan.

– Tidigare höjde man blodtrycket när trycket steg i skallen, för att pressa ännu mer blod till hjärnan. Man ville säkerställa att hjärnan fick tillräckligt med blod, men istället förvärrade detta hjärnsvullnaden. Men våra kollegor på den tiden, Per-Olof Grände och senare Carl-Henrik Nordström, menade att man borde göra precis tvärtom, förklarar Niklas Marklund, professor vid Lunds universitet och överläkare i neurokirurgi vid Skånes universitetssjukhus

– Svullnaden i hjärnan beror på att blod-hjärn-barriären läcker igenom vätska från blodbanan till hjärnan. Att då pressa genom mer vätska till något som redan läcker, verkade inte logiskt tyckte kirurgerna i Lund, säger David Cederberg.

Istället började man göra tvärtom.

– Det handlar om att hitta det lägsta blodtrycket till hjärnan som hjärnan klarar av, utan att ta skada. Med hjälp av läkemedel sänker vi istället blodtrycket och minskar stressen på hjärnan. Det är grundtanken. Svullnaden minskar eftersom det pressas mindre vätska till hjärnan, säger David Cederberg.

Det har gått mer än 25 år sedan Lundamodellen introducerades på en kirurgkonferens i Lund 1992.

– Det var kontroversiellt och den har mötts av motstånd. Men idag används den runt om i världen. Jag insåg hur populär den är när jag besökte Kina förra hösten och de kinesiska neurokirurgkollegorna berättade de hur mycket de uppskattade ”the Lund Concept”, berättar Niklas Marklund.

Upprepade slag mot huvudet

Men även de lättare skallskadorna kan få allvarliga konsekvenser. Niklas Marklund forskar på slag mot huvudet som kan ge hjärnskakningar inom idrott. Problemet har uppmärksammats bland annat på grund av problemen inom amerikansk fotboll, där spelare som drabbats av upprepade hjärnskakningar – som följd av sporten – utvecklat demens, svårare depression och kognitiv funktionsnedsättning.

– Det är så klart bra att idrotta, men vi ser att en idrottare som får upprepade slag mot huvudet också drabbas av långdragna besvär. Hjärnan mår inte bra av för många kraftiga smällar, säger Niklas Marklund.

I sin forskning har han sett att många unga friska individer har kvarstående huvudvärk och minnesproblem efter ett antal hjärnskakningar

– Framför allt kvinnor som haft upprepade hjärnskakningar på grund av idrott hade minskat blodflöde i hjärnan. Unga idrottare som fått upprepade slag mot huvudet verkar också ha inlagring av demensproteinet tau och de som haft svårare skador har ännu fler sådana ansamlingar i hjärnan. Detta är något vi kommer att fortsätta att göra uppföljande studier på, säger Niklas Marklund.

Tau är ett ämne som finns normalt i kroppen, men när det börjar ansamla sig i hjärnans celler och där klumpa ihop sig, kan det medföra att nervcellerna dör.

I forskningen – och vården – har Niklas Marklund och hans kollegor tillgång till nya metoder att avbilda hjärnan på. Vid Skånes universitetssjukhus finns en mycket avancerad magnetkamera: 7-Tesla. Den gör det möjligt att i mycket hög upplösning kunna studera hjärnan för att till exempel se de första tecknen på hjärnförändringar.

– En skallskada är en av de mest komplicerade sjukdomarna som finns – i kroppens mest komplicerade organ. Hjärnan läker dåligt. Men även om vi inte hittat den magiska behandlingen som behandlar alla, är prognosen mycket bättre nu än på 1980-talet, säger Niklas Marklund.

Av: TOVE SMEDS

I en tidigare version av artikeln angavs felaktigt att det var två neurokirurger som utvecklat modellen. Per-Olof Grände var professor och överläkare i anestesi och intensivvård.