Trots att tekniken för provrörsbefruktning förfinats, så är dess resultat ännu inte helt tillfredsställande. Av alla kvinnor som fått ett embryo insatt i livmodern är det bara en dryg fjärdedel som till slut får ett levande barn. En del av förklaringen skulle kunna finnas i livmodern och dess slemhinna, tror överläkaren Margareta Kitlinski på Reproduktionsmedicinskt Centrum i Malmö.

Forskningen kring provrörsbefruktning har hittills haft ett begränsat intresse för livmodern. Den har i stället mest handlat om annat: om hormonbehandling, odlingsvätskor, nedfrysningsteknik, hur befruktningen ska göras och hur embryot ska återföras in i kvinnan …

– Man har trott att om man bara lyckades med tekniken, så skulle resten gå av sig självt. Livmodern har setts som en enkel inkubator, en ”kläckningsmaskin” utan större intresse, säger Margareta Kitlinski.

Inflammation både ett problem och en lösning?

Hon tror att livmodern är mycket viktigare än så. Dess slemhinna måste vara i bra skick, och kommunikationen mellan slemhinnan och embryot måste fungera som den ska, för att embryot ska kunna fästa sig och växa vidare. Om något inte fungerar, t.ex. genom att slemhinnan ger ifrån sig för mycket inflammatoriska ämnen, är det risk för att embryot stöts bort. Men kanske man med flit kan irritera livmodern så att den gör slut på sitt förråd av inflammatoriska ämnen i lagom tid före en provrörsbefruktning? Det vill Margareta Kitlinski undersöka, eftersom det finns fynd som pekar på en sådan möjlighet.

– Det har visat sig att kvinnor som skrapats ofta blir gravida väldigt snabbt efteråt. Även kvinnor som gjort en äggledarundersökning, där man går in med en kateter i livmodern, blir ofta gravida efteråt. Det kan bero på att livmoderslemhinnan då inte innehåller lika mycket cytokiner och andra inflammatoriska ämnen, tror hon.

Störningen på slemhinnan bör förstås vara precis lagom. Den bör vara så stor att slemhinnans innehåll av oönskade ämnen minskar, men inte så stor att dess förmåga att ta emot ett embryo skadas.

Påbörja en studie

Margareta Kitlinski vill nu göra en studie med ”Pipelle”, en sorts kateter som används för att ta cellprov på slemhinnan.

Denna förhoppningsvis lagom stora irritation ska sedan kombineras med återförandet av frysta och tinade embryon från tidigare provrörsbefruktningar som gett ett överskott av bra embryon. Poängen är att man då slipper den föregående hormonbehandling som stör livmoderns naturliga miljö.

– Innan man plockar ut ägg för provrörsbefruktning har man ju stimulerat äggstockarna med hormoner. Då blir även slemhinnan påverkad, troligen mer än vad som är gynnsamt. Använder man däremot ett fryst embryo har ju ägget till detta redan plockats ut för länge sedan, och då behövs ingen ny hormonbehandling, förklarar Margareta Kitlinski.

Hon hoppas att den här metoden ska ge fler lyckade resultat, dvs. att det blir fler än 27–28 procent av kvinnorna som får barn efter behandlingen. Studien kan bli klar om ett par år.

Text: INGELA BJÖRCK