Enligt WHO finns det idag 140 miljoner flickor och kvinnor i världen som är könsstympade. Förekomsten är störst över ett bälte i Afrika – från Mauretanien, Gambia och Senegal i väst till Somalia, Somaliland, Eritrea och Etiopien i öst (Afrikas horn).
Könsstympning är förenad med flera medicinska komplikationer och eftersom stora befolkningsgrupper immigrerar från de här länderna till Skandinavien (ca 100 000 till dags datum), möter sjukvårdspersonalen dessa flickor och kvinnor inom alla vårdformer. Trots det finns stora brister i kunskap.
Vanligast vid Afrikas horn
Den mest omfattande formen av könsstympning där alla yttre genitalier skärs bort och öppningen sys ihop så att endast ett litet hål finns kvar, är den mest förekommande i området som kallas Afrikas horn.
– Det kallas lokalt Faraonisk omskärelse, eller infibulation efter infibula som betyder spänne på latin. Sedvänjan är uråldrig och uppkom före både kristendomen och islam, även om religionen förekommer som argument i de områden där könsstympning är norm, berättar Vanja Berggren som är universitetslektor och forskare på Institutionen för hälsa, vård och samhälle vid Lunds universitet.
Stor kunskapsbrist bland vårdpersonal i Sverige
Eftersom invandringen från Afrikas horn förväntas öka de närmaste 5-10 åren till följd av de konflikter som finns där, behöver personal inom hälso- och sjukvård (liksom inom skolväsendet samt socialomsorg) öka sina kunskaper om traditionen även på våra breddgrader. Vanja Berggrens forskning visar dock att det finns kunskapsluckor bland vårdpersonal i Sverige. Kanske finns det dessutom en viss rädsla för att våga närma sig frågor kring sexualitet och könsstympning vid mötet i vården.
– Vi måste jobba med oss själva och våra fördomar och det är vår skyldighet att i samtal med patienter med ursprung från länder som tillämpar omskärelse, informera om att könsstympning är förbjuden enligt svensk lagstiftning, säger Vanja.
Det finns familjer som på semestern åker tillbaka till sitt ursprungsland för att omskära sina döttrar – vilka har blivit svenska medborgare – och därmed begår ett brott. Men det finns också exempel på familjer som efter flytten till Sverige, känner en befrielse från det sociala trycket att följa traditionen.
Komplicerad fråga
– Det här är en sedvänja som är mycket komplex. Studier har visat att även om männen har en viktig roll, fattas oftast besluten om omskärelse i ett matriarkat där männen står utanför. Forskning från t ex Sudan visar att män och kvinnor inte kommunicerar tillräckligt med varandra i detta känsliga ämne, vilket leder till missförstånd. Männen känner sig utanför beslutsprocessen och säger sig också lida av de medicinska komplikationer som följer med könsstympning och vill ändra traditionen. Kvinnorna tror att männen önskar omskurna flickor och att familjens heder upprätthålls på detta vis.
Det finns många förklaringar till omskärelse som inbegriper allt från religion och tradition, reningsritual och en tro på ökad fertilitet. Vanja understryker dock att vi inte får glömma att det här görs för att man älskar sina döttrar och en kvinnans värde är starkt kopplat till att hon blir gift. Det är svårt att påverka attityder och förhållningssätt i en hederskultur där familjens heder representeras av kvinnors oskuld.
Något som ytterligare komplicerar frågan om kvinnlig könstympning är att man inom vissa etniska grupper syr igen vuxna kvinnor, bland vissa etniska grupper flera gånger varje år. Det kallas reinfibulering och görs efter t ex förlossning eller skilsmässa.
– Med högre utbildning minskar könsstympningen. Både i Sudan och i andra länder finns det familjer som har gett upp sedvänjan och blivit språkrör för att kvinnans värde inte ska handla om huruvida hon blir gift eller inte, berättar Vanja.
Nätverk av barnmorskor mot könsstympning
Efter Vanja Berggrens avhandling 2005 om könsstympning före och efter immigrationen till Sverige, är Vanja fortfarande involverad i delstudier både i Sudan och i Somaliland med kartläggning av komplikationer och attityder kopplat till könsstympning.
Ett nationellt nätverk från olika universitet i Sverige jobbar med att stödja förändringsarbete via ett hälsovårdscenter i Somaliland, NAFIS (som betyder ljus), tillsammans med barnmorskor som lokalt arbetar med rådgivning för kvinnor kring komplikationer vid t ex födslar.
– Barnmorskorna är ju pionjärer i ett samhälle där 98 % av kvinnorna är infibulerade och de är även själva könsstympade. Det är klart att det finns en ambivalens hos dessa barnmorskor mot traditionen, men de har alla tagit ställning mot könsstympning och vill inte att deras ”systrar” ska utsättas för samma sak.
Hitta vägar att bryta tystnaden
I Sverige finns det ett stort intresse från immigranter att följa förändringsprocessen och debatten om könsstympning i ursprungslandet. Även här finns det en ambivalens i frågan, menar Vanja. Man lyssnar på argument och känner till svensk lagstiftning men samtidigt kommer man från en kultur där det är essentiellt att vara könsstympad för att bli accepterad som kvinna.
– Klart är att vi inom både utbildning och hälso- och sjukvård måste försöka hitta systematiska vägar för både personal och immigranter att bryta tystnaden. Vi måste nå ut med kunskap och förebyggande arbete eftersom tystnad medför offer, avlutar Vanja Berggren.
Text: ÅSA HANSDOTTER
Nyhet från Institutionen för hälsa, vård och samhälle, Lunds universitet 12 december 2012
