Numera styr han åter takten i tre olika orkestrar. Men under två och ett halvt år höll sig 85-årige Henric Falkenberg helst i sängen, plågad av smärtor i en infekterad höft. Henric tillhör den enprocentiga minoritet som fått sjukhussjuka i samband med en ny höftprotes.

Bonden, busschauffören och trummisen Henric Falkenberg har levt ett både gott och hårt liv med hustru Inger vid sin sida.

– Jag trodde aldrig att vi skulle få det så här bra, Inger och jag, säger han från favoritplatsen vid matbordet i villan i centrala Hörby.

Under sjutton år körde han turistbuss ner mot kontinenten. De turerna upphörde först då han fyllt 75. Långt dessförinnan hade han träffat sin Inger på Önnestads lantbruksskola, gift sig och börjat planera för livet som bonde.

Fem operationer i båda höfterna

På 50-talet tog Henric och Inger över en gård i Östra Sallerup några mil sydöst om Hörby. Det hårda slitet med 50-kilos potatissäckar och morgontidig mjölkning tog sin tribut.

Första höftprotesen opererades in för mer än 20 år sedan. Den höll i 11-12 år.

– Sedan dess har det blivit ytterligare fem operationer i båda höfterna. Men efter operationen 2009 blev det aldrig bra, trots att allt såg bra ut på röntgenbilderna, berättar Henric.

Den pärs han därefter genomled ger en föraning om vad som kommer att drabba tusentals höftpatienter om multiresistenta bakterier skulle göra varje enskild operation till en kalkylerad risk. I Henrics fall, som var nog så besvärligt, handlade det ”bara” om vanliga stafylokocker.

Olidlig smärta

– Visserligen ett par olika sorter, men ändå. Och det var inte förrän det uppträdde en knytnävsstor bula på höften som jag blev trodd, säger han, inte utan en viss bitterhet. I nästa ögonblick lyser han upp och minns de där dagarna i december förra året då allt vände.

Hans läkare, Anna Stefánsdóttir, hade på kvällen varit bekymrad över att de kurer han fick inte bet på infektionen.

– Men morgonen därpå kom hon in och berättade att nu hade hon hittat en kur som hon trodde på. Och den fungerade!

I två och ett halvt år hade Henric stapplat runt med hjälp av ett gåbord och trampat så lätt med sitt onda ben att ett knäckebröd skulle ha klarat tyngden. Trumslagandet, som han tagit upp efter ett 30-årigt uppehåll då en orkester fått låna deras lada i Sallerup, låg mer eller mindre nere. Smärtan sänkte humöret.

– Du som aldrig gnäller! Då gnällde du minsann, minns Inger.

Håller igång

Familjen Falkenberg har alltid levt ett aktivt liv vid sidan av de vardagliga sysslorna.

– Musiken håller igång hjärnan. Det är jag som driver de andra i de orkestrar jag spelar i, säger Henric. För det handlar om mer än ett band. Ett av dem spelar dansbandsmusik, det andra Taube och det tredje är en dragspelsorkester. Mest sugen är dock Henric Falkenberg på att spela jazz.

– Fast det är lite för långt att åka till Simrishamn och jazzbanden där. Men visst går jag bra nu! tillägger han och demonstrerar en lätt lutad gång över golvet.

– Jag tycker du kan räta lite mer på ryggen! säger Inger godmodigt.

Text: PER LÄNGBY