Foto: Dreamstime
Mycket har hänt inom fosterdiagnostiken de senaste 50 åren. Elizabeth Crang Svalenius, barnmorska och docent på institutionen för hälsa, vård och samhälle har varit med ”från början”.
Under 1960-talet kom ultraljudet till Sverige vilket skulle har stor betydelse för mödra- och förlossningsvården. Till en början använde man ultraljudet främst för att hitta tvillingar och att utesluta föreliggande moderkaka men efter hand började det även användas rutinmässigt till att datera fostrets ålder, oftast omkring graviditetsvecka 17. Under 1970-1980-talen, innan ultraljudsdatering av graviditet blev rutin, hade man trott att barnet nådde sin förlossningsvikt i graviditetsvecka 38 och att tillväxtkurvan avtog därefter. Elizabeth Crang Svalenius ultraljudsundersökningar på kvinnor i vecka 40 och däröver, visade dock att så inte alls var fallet. Barnet fortsätter att växa i magen i samma takt som tidigare
– Det här blev viktig information bland annat när det gällde barn som var väldigt stora (över 4,5 kg) eftersom man kanske behövde sätta igång mamman innan hon gick över tiden, säger Elizabeth Crang Svalenius.
Bättre information till föräldrar
I intervjuer med de blivande mammorna framkom att informationen om undersökningen var mycket bristfällig och många kvinnor inte ens visste att den var frivillig. Dessutom hade man från sjukhusets sida inte riktigt förstått och därför inte förberett sig på, att man i de undersökningarna även skulle hitta avvikelser och fostermissbildningar. Detta ökade naturligtvis behovet av information och man startade arbetet med att utbilda barnmorskor så att deskulle kunde informera de blivande föräldrarna vad undersökningarna innebar.
Att låta föräldrarna själva göra sina val genom att ge dem en balanserad information om olika former av fosterdiagnostik är en viktig del och studien visar att kvinnorna själva har förmåga att bedöma informationen och ta ett självständigt beslut.
Stötta vid svåra besked
– Mödravården har genom åren gett individen större möjlighet att ta ansvar för sin vård. Detta är något som i sin tur även kan skapa större ångest, men forskningen visar att 98,8 % av kvinnorna som deltog i studien var nöjda med sina val av fosterdiagnostik. Vi måste även ge bättre resurser till de blivande föräldrar som drabbas av ett svårt besked, menar Elizabeth Crang Svalenius.
Resultatet inspirerade till fortsatt forskning av förväntningar och informationsflöde vid rutinundersökningar och fosterdiagnostik. Maria Ekelin och Anna-Karin Larsson – även de lärare och forskare vid institutionen, visade att jämfört med tidigare resultat är kvinnor på 2000-talet numera bra informerade om vilka provtagningar som finns och hur de praktiskt går till. Däremot vet de mindre om vad resultatet kan visa och vilka ställningstagande man måste göra om det visar sig att man bär på ett foster med t.ex. kromosomförändringar. Här behövs mycket mer information och hjälp till föräldrar som drabbas av ett sådant besked.
Text: ÅSA HANSDOTTER
