Motionera och håll koll på vikten. Det är de två viktigaste faktorerna som både förebygger artros och lindrar symtom. Är du dessutom förälder till idrottande barn kan det vara klokt att ställa krav på idrottsklubben om skadeförebyggande träning.

Dessa handfasta råd kommer från Stefan Lohmander, professor och överläkare i ortopedi vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus.

Artros är vår vanligaste ledsjukdom och ungefär 700 000–800 000 personer i Sverige är drabbade. Vid artros bryts ledbrosket ner och andra vävnader i leden förändras, lederna blir stela och man får ont.

Stefan Lohmander tillsammans med kollegorna Staffan Larsson och Maria Hansson. Foto: Roger Lundholm

Har vi haft otur och ärvt en olycklig kombination av gener från våra föräldrar kan risken för att drabbas av artros öka påtagligt. Att bli äldre ökar också risken. Det beror bland annat på att vi under våra liv har samlat på oss en hel del småskador och åldersförändringar i brosket vilka plussas på varandra och gör lederna mer sårbara. Hos 50-åringar och äldre börjar symtomen ge sig till känna i form av stelhet och smärta, men då har förstadier till artros hunnit utvecklas i tysthet under cirka 10–15 år. Idag finns ingen medicin som kan bromsa eller bota artros.

Mycket som vi kan göra

Det här kan låta väldigt dystert och hopplöst men det finns faktiskt mycket som vi kan göra både för att förebygga artros och lindra symtom om vi haft oturen att drabbas.

Övervikt och att vi rör oss för lite är de två främsta, men påverkbara orsakerna.

– Att börja motionera och gå ner i vikt är därför oftast det bästa vi kan göra för att förebygga artros. Om man redan har problem med exempelvis knäartros lindras dessa redan vid en ganska måttlig viktnedgång, säger Stefan Lohmander och fortsätter:

– Motion och viktnedgång är ofta minst lika effektivt, ibland bättre, än värktabletter, och har inga negativa biverkningar. Färre än en av tio behöver opereras.

Ta kontakt med sjukgymnast

Övervikt ökar risken för i första hand knäartros men även artros i höften. Det finns en direkt koppling mellan vikt och risk. Den som har ett BMI över 30, dvs. lider av fetma, har en åtta gånger större risk att drabbas av artros än den som har BMI 20. Men redan den med en måttlig BMI-ökning till 24, vilket ligger inom normalviktsintervallet, har tre gånger högre risk för artros än den med BMI 20.

Förutom att övervikten orsakar en onödig belastning på lederna tror man dessutom att övervikt kan leda till en förhöjd inflammationsnivå i kroppen vilket i sin tur driver på utvecklingen av artros.

Om man har artros och vill börja motionera kan det vara klokt att kontakta en sjukgymnast för att få träningsråd. Man ska ta det försiktigt i början och trappa upp träningsdosen långsamt.

Men vad gör man om det gör ont?

– Det gör oftast ont i början och det får det göra. Men smärtan ska ha återgått till sin ”normalnivå” inom ett dygn. Gör den inte det har man tagit i för mycket, säger Stefan Lohmander.

Den positiva effekten av träning och motion beror på flera olika faktorer. Muskler och ligament kring leden stärks och stabiliserar därför leden. Smärtbilden vid artros är ofta komplicerad och kronisk smärta kan upplevas i hela kroppen. Motion kan påverka och blockera vissa smärtbanor.

Idrottande ungdomar

Artros är en folksjukdom som vi kommer att se mer av i framtiden allt eftersom vi blir äldre och tjockare. Men det finns också en annan, betydligt yngre grupp som har en ökad risk att drabbas av artros. Vi pratar om idrottande ungdomar, framför allt de som ägnar sig åt olika bollsporter som fotboll, handboll och basket.

Många av dessa ungdomar får en knäskada när de är i 15–20-årsåldern. Den läker ut men 15–20 år senare, när de är mitt i livet, drabbas många av knäartros. Idrottsrelaterad artros berättar vi mer om i andra artiklar i detta temanummer (se under Läs mer) men Stefan Lohmander vill redan här skicka ett budskap till föräldrar med idrottande barn.

– Det finns bra förebyggande träning som borde ingå i den vanliga träningen. Föräldrarna måste ställa krav på idrottsklubbarna!

Text: EVA BARTONEK ROXÅ