Idag cyklar hon till jobbet igen – nästan två mil om dagen när vädret tillåter det. Och hon kan rensa ogräs i landet därhemma som tidigare. Hon slipper linka fram med käppar som hon gjorde fram till för ett år sedan.

– Fortfarande är jag lycklig varje morgon jag vaknar för att jag har en fungerande höft. Och att jag har fått sova en hel natt.

Det berättar Eva-Maj Malmström, som jag möter en sommardag på hennes arbetsplats vid Skånes universitetssjukhus. Hon är sjukgymnast och hjälper patienter med långvarig smärta. Något hon själv drabbats av under många år när hennes höftartros blev alltmer påtaglig.

– Till slut blev det så illa i min höft att det blev en benmärgsblödning, det fanns bennabbar och fria benbitar i leden, berättar Eva-Maj. Leden hade skavts ner ända in till benmärgen, och jag kunde inte längre böja, sträcka eller rotera den.

Kändes som sin egen höft

– Det sista året innan operationen kunde jag varken sitta eller gå ordentligt. Och absolut inte cykla. Jag gick med en vridande rörelse och det gjorde också att mitt ena knä och min rygg överbelastades. Jag sov dåligt på nätterna och fick stoppa in kuddar överallt. Man anpassar sig successivt till de begränsningar man har, men till slut gick det inte längre. För ett och ett halvt år sedan fick jag därför en höftprotes inopererad i min vänstra höft.

En operation väcker förstås alltid känslor av oro, och Eva-Maj var framför allt rädd att hon skulle förlora sin rörelsekänsla i höftleden efter operationen.

– Men när jag vaknade upp efter operationen kände jag direkt att ”det är min höft”. Numera spar ju läkarna alla muskler och ledkapseln runtomkring den nya leden så att den blir som den egna, fast ny!

– Men alla felbelastade muskler är ju kvar. De som har dragits ihop, överbelastats eller försvagats under alla de år jag gått med den slitna höften. Tillsammans med en sjukgymnast har jag fått jobba mycket med att få tillbaka min rörlighet och funktion i höften. Och jag har lagt mycket tid på att försiktigt träna upp både de djupa, små musklerna och de större, yttre. Men egentligen behöver man träna och hitta tillbaka till normal rörlighet och styrka i hela kroppen.

Höll igång med träning

Artros drabbar de flesta någon gång i livet, mer eller mindre. För de flesta går det inte så långt som för Eva-Maj, utan träning hjälper många från att utveckla allvarligare besvär. Innan det blev tal om operation för Eva-Majs del hade hon också försökt bromsa artrosen med träning, kortison och inflammationsdämpande medicin. Liksom akupunktur och en mindre operation där man tog bort bennabbar inne i höftleden.

In i det sista innan operationen höll också Eva- Maj igång med sin träning, men hon fick anpassa den efter vad hon klarade av.

– När jag hade som mest besvär med höften var det svårt att träna kondition, berättar Eva-Maj. Jag kom med möda in i bilen, och kunde knappt gå från parkeringsplatsen till träningshallen. Skoombyte hjälpte alltid någon snäll person mig med. Men jag kunde faktiskt klara ”crosstrainer”-maskinen i gymmet, där kände jag mig mindre begränsad och kunde träna så hårt jag ville utan att felbelasta. Man får själv pröva sig fram till vad man klarar av och mår bra av.

Kan busa med barnbarnet igen

– Det mest fantastiska idag är att jag kan gå, jag kan sova utan störningar, jag arbetar för fullt, jag vandrar milslånga promenader ihop med vänner när jag vill och jag kan busa med mitt barnbarn. Jag har fått tillbaka lite av det liv jag successivt förlorade innan.

– Allt kommer jag förstås inte att kunna göra för jag vill inte riskera den fantastiska funktion jag återfått genom operationen genom att skada min nya höft. Så jag har till exempel inte åkt skidor än. Jag kommer aldrig att åka puckelpist i dimma, säger Eva-Maj med ett skratt. Men jag kommer att vara ganska så lycklig ändå.

Text: NINA NORDH