Livets väg är inte alltid så rak och lätt att följa. Det vet Elsa, 65 år.

När hon var 22 år drabbades hon av sin första djupa depression i samband med att hon fick sitt första barn. Den varade i 13 månader.

– Jag fick mediciner, men de hjälpte inte. Tvärtom mådde jag sämre av dem, säger hon.

Den första djupa depressionen hon då drabbades av har genom åren sedan följts av många fler, ofta väldigt svåra. Så pass att hon tre gånger har försökt att ta sitt liv.

– Jag har inte orkat leva längre och velat göra slut på alltihop, säger hon. När jag mår som sämst har jag ingen energi alls, jag går inte utomhus, orkar inte ens stiga upp ur sängen på hela dagen och saknar helt aptit.

Nya vänner

I dag mår hon bra, har fått några nya väninnor som hon träffar och dricker kaffe tillsammans med. Som förtidspensionär har hon gott om tid, hinner påta i trädgården, promenera och ibland besöka stans butiker.

– Jag har egentligen aldrig haft några riktiga väninnor förrän nu. De vänner jag haft tidigare har inte orkat med mina depressioner och jag har själv varit dålig på att odla vänskapen.

Men det är en bräcklig grund Elsas välmående vilar på, det vet hon.

– Jag hade en ordentlig svacka i maj i år. Då mådde jag riktigt dåligt. Kanske var det en reaktion på min mans bortgång ifjol, säger hon.

När Elsa går in i en depression är det lätt att söka tröst i alkohol.

– Jag hade aldrig vågat försöka ta livet av mig om jag inte druckit alkohol först. Det är i spriten jag finner modet.

Elsas föräldrar skildes när hon bara var åtta år. Pappan var alkoholist och blev aggressiv när han drack.

– När de hade separerat förbjöd mamma oss barn att hälsa på honom. Jag saknade pappa väldigt mycket. Vi barn visste ju inte att han var elak mot mamma, så vi tog det väldigt hårt. När jag fick mitt första barn bröt jag mot besöksförbudet och reste till pappa och visade upp min son, berättar hon.

De båda män Elsa varit gift med har också haft alkoholproblem. Ett liv fyllt av svåra depressioner har inneburit att Elsa varit inlagd på klinik många gånger och fått prova flera olika mediciner och andra behandlingar. En del har fungerat, andra inte.

– När jag äter antidepressiv medicin mår jag bättre, men egentligen har ingen medicin hjälpt mig helt ur det här. Jag mår bra ett tag, men sedan är det ner igen.

En glimt av hopp

Hon har provat behandling med ECT, elektrokonvulsiv terapi – enkelt uttryckt ett slags moderna elchocker som lindrar depression och främst riktar sig till personer med djup depression och självmordstankar och där ingen annan behandling varit framgångsrik.

– Den behandlingen har jag mått bra av, men när jag upplevde att jag fick minnesluckor blev jag rädd, säger hon.

Nu deltar Elsa i ett forskningsprojekt som bland annat går ut på att patienten ska lära känna sig själv bättre, genom att förmedla sin livshistoria i ett ”tidsgeografiskt” perspektiv (se artikeln ”Tidigare diagnos med hjälp av livskarta”).

Den kunskapen hoppas hon ska bidra till att hon själv kan göra mer åt sin svåra situation.

– Det här är ganska nytt för mig, men det verkar positivt.

När Elsa ser tillbaka på sitt liv sänker hon blicken.

– Det har varit väldigt jobbigt. All tid jag förlorat med mina barn, jag skulle kunna gjort så mycket mer tillsammans med dem, om jag orkat.

När hon funderar på framtiden finns det trots allt en glimt av hopp i hennes ögon.

– Jag mår ju bra nu, och en liten svacka klarar jag.

Text: OLLE DAHLBÄCK

Namnet Elsa är fingerat. Kvinnan i artikeln heter egentligen något annat.