Om man sätter in en elektrod i hjärnan på en djupt deprimerad patient, så finns det risk för att ingreppet leder till personlighetsförändringar. Å andra sidan ger depressionen i sig också en ändrad personlighet. Hur ska riskerna på bästa sätt kunna vägas mot möjligheterna? Det är aktuella frågor för etikdoktoranden Veronica Johansson, knuten till LUs Neuronano Research Center.
– Det finns en hel del etiker knutna till olika medicinska och tekniska forskargrupper, men de fungerar mer som utomstående konsulter. Att så tydligt ingå i forskargruppen som jag gör är mycket ovanligt, säger hon.
Förfinade elektroder öppnar möjligheter
Neuronano Research Center är ett tvärvetenskapligt forskarsamarbete kring hjärnimplantat, elektroder som stimulerar eller fångar upp signaler från olika områden i hjärnan. En sådan metod kallas Deep Brain Stimulation och används redan idag mot Parkinsons sjukdom.
Dagens elektroder är dock drygt en millimeter tjocka och dessutom styva, medan neuronanoforskarna hoppas få fram nya elektroder som gör både mer nytta och mindre skada i hjärnvävnaden. Ju längre man kommer i den riktningen, desto större är möjligheten att tekniken kan användas också vid depression, tvångssyndrom, epilepsi och andra sjukdomar.
Science fiction inte intressant
Det är de etiska frågorna kring sådana hjärnimplantat som Veronica Johansson studerar. Hon vill arbeta med frågor som finns här och nu, till skillnad från de kollegor som ägnar sig åt mer avlägsna visioner. När det gäller kopplingen mellan mänskliga hjärnor och modern elektronik, så finns det ju gott om både skräckvisioner och storslagna förhoppningar.
Minneschips som förs in i hjärnan och ger en person helt nya kunskaper… medvetandet nedtankat till en dator som en ”säkerhetskopia”, eller överfört till en robotkropp… hjärnan fjärrstyrd av fientliga makter, eller tvärtom förbättrad via elektronik som skapar nya cybermänniskor…
– Men allt detta är rena spekulationer utan vetenskaplig grund. Ändå finns det etiker som ägnar sig åt funderingar kring denna eventuella framtid, och forskningsfinansiärer som fascineras av visionerna och ger anslag till sådana studier, säger Veronica Johansson.
Fokuserar på nutidsfrågor
Hon har just blivit klar med en artikel till tidskriften Neuroethics, där hon hävdar att man bör söka sig ”beyond blind optimism and unfounded fears”.
– Det ligger ju faktiskt en etisk dimension i vilka frågor yrkesetiker tar upp. Om man väljer att lägga mycket tid på osannolika framtidsspekulationer blir det mindre tid över för mer relevanta nutidsfrågor!
Själv studerar hon alltså de etiska frågorna kring hjärnimplantat vid bland annat depression. Detta är en världsvid sjukdom med omkring 150 miljoner drabbade patienter, av vilka mer än en tiondel inte blir hjälpta av dagens behandlingar.
Kan ge biverkningar
Behovet av nya behandlingssätt är därför stort, och hjärnimplantat har gett bra resultat för ungefär hälften av de patienter som hittills studerats. Men studierna har varit små, och för att gå vidare behövs nu stora försök med många deltagare. Patientgruppen som helhet har allt intresse av sådana försök, men frågan är vad som är i de enskilda patienternas intresse. Det finns risker både med kirurgin i sig och med att implantatet rubbas eller skadas. Själva hjärnstimuleringen kan också ge allvarliga biverkningar.
– Vissa Parkinsonpatienter har fått bättre rörelseförmåga till priset av försämrad talförmåga. Och vissa depressionspatienter har fått en ny, manisk personlighet, så att de till exempel blivit översexualiserade eller spelat bort alla sina pengar, berättar Veronica Johansson.
Vem bestämmer?
Här finns många etiska dilemman. Hur ska man kunna förklara riskerna med ett implantat för en patient som ser detta som den sista möjligheten att komma ur sitt kompakta mörker? Vilket är bäst, att bli maniskt okontrollerbar eller att förbli i en djup depression? Och vem avgör vad som är bäst – patienten kanske njuter av att ha fått en lika hejdlös energi som en Duracellkanin, men hans eller hennes familj kanske lider mer än förut? Är det i så fall patienten, familjen eller läkaren som bestämmer om och när elektriciteten till implantatet ska slås av?
Manar till stor försiktighet
Veronica Johansson tycker för sin del att försöken med hjärnimplantat mot depression bör fortsätta, men under extremt kontrollerade former där patienterna är noga utvalda och där alla biverkningar och felkällor rapporteras i detalj.
– På medicinens område är ju alla intresserade av att göra gott. Men patienten får inte utsättas för obefogade risker, och man får inte vara så fäst vid sina favorithypoteser att man blundar för deras eventuella nackdelar, menar hon.
Text: INGELA BJÖRK
Artikeln är tidigare publicerad i Lunds universitets magasin, LUM nr 7, 2010.