Linus föddes döv, men vet inte hur det är att inte höra.

– Jag fick inopererat cochleaimplantat i mitt högra öra redan när jag var två år. Därför minns jag inte hur det var tidigare, säger han.

Nu har han sedan flera år hörselhjälpmedel även i det vänstra örat, men det är det högra örat, som han opererade först, som han hör bäst på.

– Det örat hör jag lika bra på som en person med normal hörsel. Det andra är sämre, jag hör kanske 30–40 procent. Men det är delvis mitt eget fel, då det går att träna och förbättra ytterligare genom att stänga av implantatet i det bästa örat. Men jag har nöjt mig med att höra riktigt bra på ett öra, samtidigt som jag fuskar lite och läser på läpparna när jag kommunicerar med andra. Jag tittar i ögonen på den jag pratar med, men mitt fokus är på läpparna, säger han.

Duktig på språk

Linus Lundahl bor i Helsingborg och pendlar flera dagar i veckan till Värnhemsskolan i Malmö, där han läser gymnasieprogrammet hotell och turism. Precis som andra ungdomar i övre tonåren har han visioner om att resa i världen, lära sig språk och senare läsa på högskola. Men först måste han plugga färdigt på gymnasiet, där han tycker att det fungerar bra att studera i en klass med normalhörande ungdomar.

– Ibland behöver jag fråga någon gång extra, men då gör jag det. När det är nationella prov har jag haft problem med hörförståelsen i engelska, men det provet återkommer ju bara en gång om året, säger Linus. Hans styrka har annars blivit just språk.

– Det går bra i både engelska, tyska och spanska. Men det är mycket tack vare min syster som är drygt ett år äldre. Hon har haft tålamod och har tränat mycket med mig. Precis som mina föräldrar. Först nu förstår jag varför de alltid ville spela sällskapsspel med mig när jag var yngre. Det var för att jag skulle lära mig tolka ljud rätt och träna mitt språk. Utan dem hade jag aldrig pratat så bra som jag gör idag, säger han.

Ville inte lära sig teckenspråk

Hade Linus inte haft sina hörselhjälpmedel i öronen hade ingen kunnat ana att han har ett funktionshinder. Hans tal är nästintill perfekt och under vårt samtal behöver jag endast upprepa mig vid ett par tillfällen för att han ska förstå min fråga.

– I vissa situationer har jag svårt att avgöra var ljud kommer ifrån. Om exempelvis någon ropar efter mig kan det bli problem. Samma sak när jag spelar datorspel. Då har jag svårt att lokalisera ljudet. Om Linus är duktig på språk, så är han inte lika bra på teckenspråk.

– Jag kan inte teckenspråk. När jag var yngre ville olika pedagoger att jag skulle lära mig, men jag var så trött på att få lämna min grupp på dagis och i skolan för att träna på något jag inte ville lära mig. Det jag ville lära mig, var att prata svenska. Sedan fanns det ju en annan anledning till att han tackade nej till kunskapen.

– Jag ville vara som andra.

Text: OLLE DAHLBÄCK