Vi kan alla hamna i situationer då vi kan behöva ta emot blod från en annan person. Det kan röra sig om olyckor, planerade operationer eller olika sjukdomar som leder till blodbrist. Då är det viktigt att vi får blod som är så likt vårt eget som möjligt – fel blod kan i värsta fall ledatill döden. Det handlar om att matcha blodgrupper.

AB0-systemet har de flesta av oss hört talas om och kanske även Rh-systemet, som kan skapa problem vid vissa graviditeter. Men egentligen är det mer komplicerat än så. Idag känner man till 346 olika blodgrupper, även kallade blodgruppsantigen som är grupperade i 36 olika blodgruppssystem. AB0- och Rh-systemet utgör dock de två viktigaste blodgruppssystemen som man måste ta hänsyn till i samband med transfusioner, även om betydligt mer noggrann matchning görs för exempelvis personer med ett livslångt transfusionsbehov.

FAKTA Definition blodgrupp

En blodgrupp, även kallat blodgruppsantigen, definieras som en struktur (ofta ett protein eller en sockermolekyl) på ytan av en röd blodkropp. Samma struktur kan – men behöver inte – finnas på ytan av andra kroppsceller. Blodgruppen ska också vara ärftlig, minst en person av jordens befolkning måste sakna den och av de som saknar blodgruppsantigenet måste minst en person ha bildat antikroppar mot den. (se även fakta AB0 t.h.)

I en mycket akut situation, en olycka där patienten förlorat mycket blod hinner man kanske inte göra några tester överhuvudtaget. Då finns så kallat akutblod som består av blodgrupperna 0, RhD-negativ och Kell-negativ, och som passar de allra flesta.

– Då chansar man lite men alternativet är att patienten förblöder. Hinner man så testar man för patientens blodgrupp och om situationen är mindre akut görs även en screening för att kontrollera att patientens plasma inte reagerar på någon annan blodgrupp i givarblodet, säger Martin Olsson, professor i transfusionsmedicin vid Lunds universitet och överläkare inom Labmedicin vid Region Skåne.

I den andra änden finns patienter som exempelvis har någon medfödd blodsjukdom som gör att deras röda blodkroppar inte fungerar som de ska. Dessa patienter kan behöva fylla på nytt, friskt blod, så ofta som varannan vecka. Eftersom de exponeras så mycket för främmande blod finns det en överhängande risk för att de utsätts för främmande blodgruppsantigen och bildar antikroppar mot dessa. Då kan det till sist bli svårt att hitta blod som passar dem.

– Vår forskning handlar om att ta reda på vilka gener som styr våra blodgrupper och vilken funktion som blodgrupperna har. Genom att vi nu känner till generna bakom majoriteten av våra blodgrupper så kan vi använda dem som genetiska markörer för en mer personlig matchning mellan patientens och givarens blod, säger Martin Olsson.

Gentestar för säkrare blodmatchning

Tekniken bakom det gentest som nu används har utvecklats av Martin Olssons forskargrupp och kollegor i Europa inom ramen för ett EU-projekt. Den går ut på att på ett mikrochip fästa korta DNA-bitar (s.k. oligonukleotider) som var och en representerar en unik sekvens från en viss gen som kodar för ett visst blodgruppsantigen. På så sätt kan man ”ladda” mikrochipet med oligonukleotider som representerar alla kända blodgrupper. Dessa kan sedan matchas mot patientens genetiska uppsättning. (se fakta mikrochipteknik, t.h.)

– Metoden är bra och används nu vid de stora transfusionsklinikerna i Sverige och Europa men den är inte hundraprocentig. Det finns fortfarande ett 40-tal blodgrupper där vi inte känner till den genetiska bakgrunden och för vilka vi inte kan gentesta. De kallas för ”orphan blood groups” och vår forskning idag handlar bland annat om att identifiera generna för dessa blodgrupper.

Universalblod som passar alla?

Idag ligger fokus på att utveckla tekniker som ger en så perfekt blodgruppspassning som möjligt. Men man skulle faktiskt kunna tänka sig att gå den andra vägen och skapa ett universalblod som passar alla genom att skala bort blodgruppsantigen från de röda blodkropparnas yta. Martin Olsson har faktiskt varit med om att hitta enzymer som kan skala bort A- och B-antigenerna och göra om blodet till 0-blod.

– Det här var under tiden som jag forskade i USA. Vi letade bland naturligt förekommande mikrober i naturen och lyckades till sist hitta enzymer som kunde klippa av A- och B-antigenerna. Vi publicerade våra resultat och det påbörjades kliniska studier men eftersom det krävdes stora ekonomiska investeringar så ligger projektet på is. Men det har faktiskt kommit en klinisk applikation som minskar komplikationerna när man transplanterar bindväv utan celler från djur till människa, säger Martin Olsson.

Blodgrupper kan skydda mot infektioner

Förutom vid transfusioner och transplantationer kan blodgrupper spela roll för hur mottaglig man är för exempelvis olika infektioner. Blodgruppsantigenen kan utgöra ofrivilliga receptorer för olika parasiter och eftersom antigenen i många fall inte är begränsade enbart till de röda blodkropparna så kan de påverka infektioner i alla möjliga organ och inte enbart blodet. Det har visat sig att blodgrupp 0 skyddar vid malaria genom att ge ett lindrigare sjukdomsförlopp. Vinterkräksjuka och hiv är andra exempel där blodgruppen tycks spela roll.

– En fråga som många då ställer sig är varför inte alla som bor i malariatäta områden har utvecklat blodgrupp 0. Men då kan det vara så att andra blodgrupper ger bättre skydd vid andra sjukdomar som också finns i området. Det skulle vara högst olyckligt om alla hade samma blodgrupp. Då skulle en pandemi, som gjorde människor med den här blodgruppen känsliga för infektionen, kunna bli förödande för mänskligheten. Olikhet är alltså bra vid infektioner men ställer till problem vid transfusioner och transplantationer!

Text: EVA BARTONEK ROXÅ