Vi träffas på ett kafé. Linus är en ung man på 29 år, med basröst och skägg som är så vanligt bland många yngre män idag. Men han föddes med en tjejkropp.

– Jag har känt mig som en kille inombords så länge jag kan minnas men det har varit en lång process att acceptera för mig själv att jag är transsexuell, att jag är en man, säger Linus.

Som barn brukade Linus ofta säga ”jag är pojke” och då blev han rättad av de vuxna, mer än så var det inte. I skolan lekte han oftast med killar, spelade fotboll och det fungerade bra tills han kom in i puberteten. Då var han inte lika välkommen i killgänget och i samma veva fick han mens. Det kändes jobbigt och Linus mådde dåligt.

– Jag förstod inte vad det handlade om men tänkte att något var mycket fel med mig.

”Linus” kändes helt rätt

Som många andra i hans situation trodde han först att han var homosexuell. När han var 17 år åkte han på ett ungdomsläger anordnat av RFSL. Första föreläsningen handlade om transsexualitet.

– Då insåg jag plötsligt att personen som talade satte ord på mina känslor.

Linus började få en förståelse för sin situation men vågade inte berätta för någon. Men en annan avgörande händelse på lägret skulle göra det lättare för honom att orka bära sin hemlighet.

– Vi fick namnskyltar som vi ombads skriva våra namn på. Plötsligt skrev jag ”Linus” och det kändes helt rätt. Det blev mitt smeknamn och min räddning. Så länge jag hade Linus så kunde jag fortsätta ett tag till utan att behöva berätta.

Ett år senare berättade han för sin dåvarande flickvän. Hon hade inga problem alls med det men när förhållandet tog slut gick Linus ”in i garderoben” igen. Med familjen var det värre. Linus berättar att hans mamma hade svårt med homosexualitet och därför vågade han inte berätta att han var tillsammans med en tjej, än mindre hur han kände sig inombords. Rädslan att bli bortstött var för stor.

Berättade på Facebook – möttes av kärlek

Men när Linus var 19 år hade familjen insett att han hade flickvän, vilket resulterade i att han flyttade hemifrån. Hans pappa har alltid varit stöttande men för Linus mamman var det mer problematiskt. Samtidigt insåg hon att hon var tvungen att jobba med sig själv för att inte förlora Linus. Men det var inte lätt och de hade en mycket ansträngd relation under flera år.

Det var först när han var 23 år och lärde känna en person som kände sig på samma sätt som Linus, men som var öppen med det, som han började söka kunskap om transsexualitet. Han valde att komma ut stegvis. Först för vännerna vilket var helt oproblematiskt. Alla var stöttande och en vanlig kommentar var ”Du har ju alltid varit Linus”. Många kände inte ens till hans riktiga namn.

Vid 25 hade han bestämt sig för att genomgå en könskorrigering – men först ville han berätta för familjen och släkten.

– Jag skickade ett meddelande till alla på Facebook och sen loggade jag ut. När jag väl vågade gå in igen så möttes jag av en uppsjö av stöttande kommentarer och en massa kärlek. Det kändes underbart.

Äntligen på väg

Att berätta för mamma att han egentligen var en man visade sig långt mindre problematiskt än vad han hade befarat. Det var som om alla pusselbitarna hade fallit på plats. Hennes reaktion var: ”Det vet jag redan, jag har väntat på att du skulle säga det”.

– Det var som om vi behövde vara helt ärliga mot varandra, att det var det som behövdes. Nu har vi en superbra relation.

När Linus tog kontakt med könsidentitetsmottagningen hade han redan bestämt sig för vad han ville. Ändå tycker han att han växte inombords under utredningsfasen. Han fick bra stöd från vårdteamet och kände sig väl förberedd för vad som skulle hända.

– Det kändes som en stor lättnad när jag fick min första hormonspruta. Det var som om en börda lyftes från mina axlar. Det kändes jätteskönt, äntligen var jag på väg.

Idag är han man

Idag lever Linus som man fullt ut. Hans arbetsgivare känner till hans bakgrund och har varit mycket stöttande under hela processen. Det enda som Linus aktivt valt att undvika är att visa sig naken i allmänna utrymmen som exempelvis badhus.

En intressant reflektion som Linus berättar för mig innan vi skiljs åt är skillnaden i hur han blir behandlad av samhället idag jämfört med när han var kvinna.

– Om jag går någonstans med en tjejkompis, på restaurang till exempel så vänder de sig oftast till mig. Som man blir jag också mer ompysslad av kvinnor än tidigare, många kvinnor pjåskar med män vilket känns helt onödigt.

Men det är en helt annan, feministisk aspekt på livet som vi får ta upp i ett annat sammanhang…

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Läs även Det handlar om könsidentitet