Under lång tid handlade levertransplantationer om att överleva operationen in på intensivvårdsavdelningen (IVA). Nu har tekniken kommit så långt att det handlar om livet efter transplantationen.

Anna Forsberg, en av landets yngsta professorer i vårdvetenskap, började intressera sig för dessa patienters livskvalitet.

– En läkare sa till mig i mitten på 90-talet: Men Anna, det viktigaste är väl att patienten överlever? Idag 20 år senare, kommer de frågor upp som vi vårdvetare tittar närmare på – nämligen konsekvenser för det dagliga livet, berättar Anna Forsberg.

Studie av livskvalitet gav ny insikt

I Annas forskning om livskvalitet efter en levertransplantation framkom att varannan transplanterad hade smärtor i händer och fötter vilket påverkade det dagliga livet. Det visade sig senare bero på avstötningsmedicineringen – något som inte uppmärksammats tidigare.

Anna tittade även på copingmönster (upplevelse) över tid där en brytpunkt för många transplanterade var ett halvt år efter operationen. Då förväntade sig omgivningen att den transplanterade skulle komma tillbaka till vardagslivet och vara ”som vanligt” – något som själv upplevdes som konfliktfullt av den transplanterade.

Vad påverkar organdonationer?

Forskningen inom organtransplantation och organdonation fortsätter och Anna leder en forskningsgrupp med vårdvetare. En av frågorna som ställs är vad som påverkar organdonationer, alla som är möjliga donationer inom intensivvården blir nämligen inte donatorer.

– Det har visat sig att den enskilt största faktorn är IVA-personalens inställning till organdonation. Hälften av alla IVA-sköterskor litar inte på att en hjärndöd personen verkligen är konstaterad hjärndöd, säger Anna.

Det här handlar inte om intellekt utan en känsla som leder till handling. Om tanken är i strid med känslan blir ofta följderna att frågan om donation aldrig tas upp med den hjärndödes anhöriga.

Tydliggöra frågor om organdonation

Forskargruppen har utvecklat ett instrument att mäta handlandet och attityden till organdonation. Det handlar om tre delar där man dels ska skydda donaterns värdighet, dels företräda en möjlig donators rättigheter och den tredje delen är att jobba på ett strukturellt plan för att tydliggöra frågorna om organdonation.

– Det här är saker som på ett fundamentalt plan engagerar och handlar om hur det är att vara människa. Att vara patient, närstående eller sjuksköterska medför att vi måste beröra och ta ansvar för det här viktiga. Det får inte sjabblas bort! säger Anna Forsberg.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Nyhet från Institutionen för hälsa, vård och samhälle, Lunds universitet.